Det var en smaksensation. Gräddat bröd toppad med tomatsås, ost, skinka och, så klart, ananas. Det var 1970-tal och vi satt i gillestugan i kedjehuset på Konvaljevägen och fredagsmyste. Jag minns inte vad som visades på tv:n, men min första pizza glömmer jag aldrig.

En extra pikant detalj är att den var hemlagad. Av min pappa. Han och en bunt manliga lärarkolleger träffades regelbundet i Östbergsskolans hemkunskapskök och gick en kurs i matlagandets ädla konst. Det var skolans hushållslärare, Ingrid Hemmingsson, som höll ordning på karlarna och lärde dem tillreda nymodigheter som chili con carne, coeur de filet provençale, lasagne, filet mignon black and white – och pizza. De rätter som pappa lärde sig, fick sedan vi i familjen njuta av under någon av helgens middagar.

Så här i efterhand är det lätt att bli lite full i skratt. Då tyckte vi att carbonara och capricciosa på restaurangmenyn var exotiskt och vågat, medan i dag slänger sig moderna kockar med termer som tamago, chalupa, tamarind och umami.

Kort sagt: Utvecklingen går framåt, men vill du kika i backspegeln, och göra en nostalgitripp, bläddrar du till sidorna 32–33 i veckans tidning, där Söndags Gunilla Granqvist har nördat ner sig i vår moderna mathistoria.

Om vi i stället spanar i kristallkulan, är min gissning att kökstrenderna blir lite som klädmodet: Allt funkar. I dag blir ingen designer utbuad på catwalken på grund av ”fel” kjollängd. Nej, alla stilar är inne under etiketten ”personligt och quirky”.

Så jag tror att den pågående slowfood-trenden med pulled pork och långkok på högrev är kvar för att stanna, men att raketosten också är redo för en revival.