Om Bengans vill jag berätta.
Skivbutiken i Göteborg som plötsligt öppnade en filial i hörnet Bondegatan/Östgötagatan i Stockholm, i det område som har kommit att kallas Sofo, men som för alla, med anständighet och moral i behåll, är och förblir östra söder.
Jag trodde inte mina ögon då jag en trist morgon i december år 2011 drog upp rullgardinen i sovrummet och upptäckte det skamlösa göteborgska övertagandet av lokalen på andra sidan gatan som tidigare hade härbärgerat en sorglig resebyrå som aldrig tycktes ha några kunder.
Dessa klassiska stockholmskvarter, där Greta Garbo gick i småskolan, Slas rumlade runt och Maj Sjöwall ännu promenerar, var alltså på väg att annekteras av goa gubbar som alla heter Glenn och tycker det är läskigt att åka tunnelbana?
Jag slängde på mig kläderna och skyndade runt hörnet till Skånegatan och Pet Sounds, den enda skivbutiken värd namnet i huvudstaden. En skivbutik som av en italiensk tidning rankats som den sjätte bästa i världen och som Elvis Costello och Quentin Tarantino förärar besök då de är i stan.
Mannen i svart, Pet Sounds ägare Stefan ­Jacobsson, höjde handen då han såg mig ­komma in.
– Säg inget, jag vet, muttrade han.

Itunes, spotify och allt vad de tekniska nymodigheterna hette hade slagit hårt mot branschen och flera skivaffärer hade tvingats slå igen. Stefan hade klarat sig bra, men en konkurrent runt hörnet var det sista som behövdes. Allra minst en konkurrent från Sveriges största småstad.
Något nedslagna började vi spekulera i om nyetableringen kanske trots allt var bra, möjligen skulle nya kunder att söka sig till söder och på kuppen upptäcka Pet Sounds, och jag gick hem igen, något mindre tung i sinnet.
På vägen tog jag en bild på Bengans och la upp på Facebook med en bister kommentar om att butiken var till för töntar och att alla coola handlar skivor på Skånegatan.
Till min förvåning började det strömma in ­likes och försäkringar från höger och vänster om att folk minsann aldrig skulle sätta sin fot hos göteborgarna. Så jag fortsatte lite då och då att lägga upp gnäll på Fejan om butiken. Det blev en uppskattad följetong.
Att jag egentligen tyckte om att musiken strömmade ut över gatan och roades av att se ungdomar köa runt kvarteret då Håkan Hellström signerade skivor var oförenligt med min stockholmsimage och således någonting jag höll för mig själv.

Plötsligt, en dag tidigt i somras, hade ­butiken upphört. Utan förvarning. Borta var hyllmetrarna med skivor. Borta var musiken. Kvar fanns endast en lapp på ­dörren med den dystra rubriken ”Bengans Söder flyttar”.
Jag kände mig vemodig. Efter några dagar kom skräcken: Vad blir det för eländig verksamhet som tar över? Någon hade hört att vulgära Seven eleven visat intresse. Det knöt sig i magen.
Det blev än värre. En butikskedja – givetvis med säte i Göteborg – som saluför gräsliga barnkläder
i skrikiga färger hade ­flyttat in.
Invigningen var för några veckor sedan. Ballonger, skrattande barn på gatan, en ­total mardröm.
Bengans, kom tillbaka. Jag saknar dig.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Bor: Stockholm.
Ålder: 50 år.
Yrke: Nyhetskrönikör.
Familj: Sonen Henry.

3 x tankar i mitt huvud…
1. Just nu …
… oroar jag mig för att AIK inte vinner Allsvenskan.

2. Försöker jag lyssna på …
… något annat än Bob Dylan.
3. Drömmer jag om …
… löneförhöjning.