Föräldrar har alldeles för mycket ångest. Nu också makaronångest. Själv vägrar jag. Vägra du också. Slappna av lite.
För mig är det rätt enkelt att fjäska för mina barn genom att ge dem vad de ber om – pasta, pasta, pasta! – eftersom jag själv tycker att ­makaroner med falukorv och ketchup är förträffligt gott. Enkelt och ingen tjatig stämning.
En typisk vinstvinst-situation alltså?
Njae. Jag är inte blåst i huvudet trots all ­Skogaholmslimpa jag åt som liten. Jag vet att vitt mjöl och socker är onyttigt för både kropp och hjärna. Kött också, främst för miljön. Så visst gnager det lite.
Men jag är lat, så jag står ut.
Sedan trycker jag ut en halv deciliter ketchup till, ler självgott åt att den enligt etiketten är ­ekologisk och lider med alla arma föräldrar som djupt ångestridna utkämpar detta krig mot barn och makaroner (ett krig som är nästan omöjligt att vinna).

Jag har föräldraångest som alla andra men jag vägrar dras in i denna galet skuldbeläggande hysteri. Det är hysteri. Krav på total perfektion ställs på föräldrar, särskilt min typ av Söndagstidningsläsande medelklassföräldrar, som redan är utmattat korrekta och präktiga (råsaft­smoothies, genusmedvetna kläder, godis bara på lördagar, rasismfria barnböcker, ekomüsli, second hand-skor, etc) eftersom vi inte kan ­skylla på att vi inte vet bättre eller inte har råd.
Det är inte konstigt, krav bör ställas på oss. Att vara medveten och trots det följa minsta motståndets lag – som att säga negerboll om chokladboll eftersom ”vi alltid sagt så” – är bara för dåligt. Det är direkt elakt eftersom det ­drabbar någon annan, i detta fall ungarna.
Men.
Det är omöjligt att orka allt. Jag orkar inte. Vid makaroner säger jag stopp å belägg. Ingen mer skuld. Jag bestämde mig slutgiltigt när jag läste en, enligt mig, komisk krönika i Göteborgs-­tidningen med rubriken ”Sluta makaron-­knarka våra barn” som hänvisade till en bok av hjärnforskaren Martin Ingvar och medicin­journalisten Gunilla Eldh.
De menade att makaroner och falukorv och ketchup borde vara barnförbjudet, enligt ­skribenten Frida Boisen. Ja, barnförbjudet.

Alldeles uppenbart var detta alarmistiska personer som tog sin lilla nisch i världen på ­alldeles för stort allvar, alternativt vill skrämma föräldrar att köpa deras bok. Inga seriösa människor använder ord som ”sockerknarka”, ”sockerdopad” eller ”makaronknarka”.
Socker är varken metamfetamin, alkohol eller anabola steroider. Socker är heller inte växthuseffekten, ebola eller fascism.
Men, oj då. Det visade sig att jag var ­ensam om att se humorismen i krönikan. Reaktionerna på texten … alltså … föräldrar tog den på allvar! De verkade tro att barnens hjärnor skulle sluta fungera vid nästa portion snabbmakaroner.
Roligt det också, men mest väldigt deppigt och ledsamt.
Föräldrars dåliga samvete kan tydligen inte nog överskattas. Föräldrar vill vältra sig i sin uselhet. Föräldraångest har blivit en livsstil, ett sätt att säga – och visa upp – ”jag bryr mig”.
Detta självhat gissar jag är ­betydligt sämre för barnen än ­makaroner med ketchup.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen, 42.
Yrke: Krönikör, programledare.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare, tre barn.
Bor: På Södermalm, Stockholm.

5 tankar i mitt huvud:

1.  Jag blir glad …
… när jag på en svamppromenad hittar en båt i skogen, som i filmen Mud.

2. I mitt kylskåp finns det alltid …
… mjölk, som jag själv inte druckit på 25 år. Mjölk är lika åldersbestämt som tre­hjulingar.

3. Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… skrika ”plugga ordentligt och länge, grabbjävel!”

4. På min gravsten bör det stå …
…”Här vilar världens äldsta man”.

5. Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… förfölja Carola.