Hon korsar parken med lyckliga glädjeskutt. Flyger över gräsmattan med spänstiga hoppsasteg, medan föräldrarna långsamt kommer släntrande efter henne.

Jag gissar att flickan är tre–fyra år och det är inte första gången jag slås av hur självklart barn rör sig. Hur de tar sig an omvärlden med outtröttlig energi. Ungars så kallade ”default mode” är inte att gå – det är att springa, hoppa, dansa. Eller som Carl Johan Sundberg, läkare, professor i arbetsfysiologi och medförfattare till boken Hälsa på recept (Fitnessförlaget), uttrycker det:

– Små barn springer fort, stannar till och fortsätter springa. De rör sig mycket och ryckvis. Det blir som en sorts naturlig intervallträning de ägnar sig åt utan att tänka på det.

Just så. Det är vi vuxna som lär dem att sakta ner. Att promenera. Hålla handen. Sitta stilla. Även när myror kryper i brallan och det kliar i armar och ben av rörelselust.

När sedan småbarnen växer upp till skolelever får de max ett par schemalagda timmar i veckan för gympa. Övrig tid (raster undantaget) förväntas de hålla sig lugna i ett klassrum. Göra samma sak, på samma sätt, SAMTIDIGT som 30 andra barn.

I tystnad, helst.

Varför blir vi då så frustrerade när våra tonåringar stänger in sig på sina rum och väljer tv och dator i stället för fotbollsplan och simbassäng? Det är ju vi som har groomat dem till ett liv i stillhet.

Det är ju dessutom så de flesta av oss vuxna lever. Vi tar bil eller buss till jobbet där vi tillbringar åtta–nio timmar framför en skärm, för att sedan landa utmattade i favoritfåtöljen lagom till Rapport.

Men enligt doktor Sundberg förkortas våra liv i genomsnitt med  22 minuter för varje timme vi sitter i tv-soffan.

TJUGOTVÅ MINUTER!

Alltså: Ta fram ditt inre barn och hoppsa, skutta eller spring till jobbet i morgon.

Ditt liv hänger ju faktiskt på det.