Det har varit mycket bakfyllesnack de senaste veckorna. Politisk bakfylla, alltså. Den där sortens molande huvudvärk som inte ens en tub Treo kan fixa.
”Vad 17 hände?”-analyserna har fyllt sociala medier på höjden och bredden. Urholkad välfärd, utanförskap, män som vuxit upp utan kärleksfulla manliga förebilder – skribenter har tävlat om att lägga fram den mest analytiska förklaringen. Men så ibland poppar ett reportage med en riktig SD-sympatisör upp i flödet. En man som vill vara anonym förklarar varför han röstade som han gjorde: ”Politikerna lyssnar inte på oss. Vad skulle vi göra?”
Kanske är det svårt för oss journalister att ta in. För det låter nästan för enkelt. Att politiker inte  bryr sig om sina väljare. Inte svarar på mejl. Inte ringer tillbaka. Inte lyssnar. Men kanske är det förklaringen?

Häromdagen förklarade jag krig mot vitvarorna i köket. Diskmaskinen krånglade igen. Och kylskåpet hade börjat läcka vatten på parketten. Indignerad ringde jag efter en reparatör. Hantverkaren dök upp dagen därpå.
Av någon anledning började vi småprata. Det visade sig att reparatören hette Jean-Claude. Han hade haft TBE och led fortfarande av sviterna.
– Jag borde ha vaccinerat mig, men jag är lite skeptisk mot vaccin, sa han.
Hans ovilja att ta sprutor hade sin förklaring. 2009 drabbades hans i dag elvaårige son av narkolepsi till följd av massvaccineringarna mot svininfluensan. Konsekvenserna blev oerhörda.
– Min son sover bara sex minuter per dygn. Han är i ett paralyserat tillstånd hela nätterna, men får ändå ingen sömn. Därför håller han sig inte på benen dagtid. Vi ger honom narkosmedel för att han ska sova och amfetamin för att han ska vakna varje morgon.
Jean-Claude hejdade sig.
– Ibland vet jag inte hur mycket mer jag orkar.
Hundra tusen ur egen ficka hade han hittills lagt ut på mediciner. Pojken får ingen assistans. Inte ens försäkringsbolaget ersätter hans skador – diagnosen ställdes försent.
Här någonstansvaknade journalisten i mig till liv. Självklart måste väl någon kunna ställas till svars för detta?
– Jag har jagat Göran Hägglund i tre år, svarade Jean-Claude bistert.
– Han vägrar prata med mig. Jag har skrivit inlägg på Kristdemokraternas hemsida, men de blir bara raderade, om och om igen.

Jean-Claude lät inte bitter. Bara ledsen. Alla kan göra fel, konstaterade han. Men man måste stå för sina misstag.
Jag vet inte vad Jean-Claude röstar på. Jag vet inte hur han ställer sig till invandring. Men jag vet att om jag hade varit i hans kläder hade jag inte röstat på Alliansen. Jag hade tagit min valsedel och gått någon annanstans. Varsomhelst, utan att vara rasist, eller ens intresserad av integrationsfrågor.
Det här är inget nytt fenomen. En undersökning från 2012 visade att 70 procent av ungdomarna har svårt att nå sina politiker. Andra enkäter har tytt på samma sak. Många politiker kommunicerar ogärna med sina väljare.
Jag gav Jean-Claude ett löfte. Jag skulle hjälpa honom att nå den ansvariga ministern om jag kunde.
Göran Hägglund, om du läser det här, ring Jean-Claude. Visa att du bryr dig. Och be dina politiska kollegor att börja ta väljarnas åsikter och liv på allvar.
Ni har fyra år på er.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 37.
Familj: Fysikern David Milstead, 44, samt sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 8 veckor.
Gör: Reporter på Wendela, Aftonbladet.
Bor: Haninge.

4 tankar i mitt huvud:

1 Att amma min bebis…
… är det bästa ever. Jag kan titta på skräp-tv hela dagen utan att känna dåligt samvete och äta kakor utan att gå upp i vikt.

2 Vilken sommar vi har haft!
Fotbolls-VM, Ryttar-VM, värme och bad. Fulländat.

3 Vilken höst vi har just nu.
Missa inte möjligheten att gå ut i höstsolen och plocka svamp.

4 Leve UK!
Åtminstone ett val av två som har gått som jag önskat mig. Skottarna har talat.