Vi satt som klistrade framför nyhetssändningarna de där juldagarna för snart tio år sedan. En undervattensjordbävning i Indiska oceanen hade orsakat en tsunami som vällt in över ett ofattbart stort område: Från Indonesien, Sri Lanka, Thailand och Indien ända till Afrika.

Monstervågen hade på vissa ställen varit 15 meter hög och krossat det mesta i sin väg. Skalvet, som mätte drygt 9 på Richterskalan, var det kraftigaste på 40 år och vid varje rapport steg dödssiffrorna. Nyheterna sände i princip dygnet runt och vi lärde oss namn på platser som Andamamerna, Khao Lak och Banda Aceh.

Och vi lärde känna Fritidsresors presschef, Lottie Knutson. Sög i oss varje stavelse hon sa. För medan UD och svenska regeringen inte verkade förstå vidden av det förfärliga, ryckte Lottie ut. Hon begrep att det gällde att reagera snabbt. Att paradisstränder hade förvandlats till helveten. Att läget var krisartat. Att räddnings- och sjukvårdspersonal behövdes.

Lottie intervjuades. Lottie förklarade. Lottie agerade.

Till skillnad från statsminister Göran Persson och utrikesministern Laila Freivalds (som för övrigt inte visste var Phuket låg).

I efterdyningarna fick landets styrande hård kritik och hade någon, på riktigt dragit i gång kampanjen ”Lottie for president”, då hade Lottie blivit president.

Hon hade definitivt fått min röst.

Men hon hade inte tagit emot den. Hon var en mycket motvillig hjälte, som ”skulle varit usel som politiker”, berättar hon i intervjun i veckans Söndag och fortfarande, efter tio år, känner hon sig obekväm med Lottiehysterin som uppstod.

– Vi var mitt i ett nationellt trauma och jag var en sorts askungehistoria i det, säger hon i Tina Frennstedts intervju.

Jag håller inte med. Jag såg inte en askunge. Jag såg en stark kvinna, som kavlade upp ärmarna, tog ansvar och gjorde jobbet som Sveriges regering inte pallade.

Lottie for president.