På senare år har jag och mamma fått en bra relation. Jag trivs med den. På julledigheten bor jag alltid några dagar hos henne, precis som under sommarsemestern när jag kommer hem till Göteborg. VI tittar på tv och småpratar. Beklagar oss över det usla utbudet. Tar en kopp kaffe till. Äter godis, ser en film. Jag om min mor.

I våras skulle vi ha åkt till Rom. När farsan fyllde 60 bjöd jag honom till Manchester så att han fick uppleva favoritlaget United på Old Trafford. De besegrade mitt Liverpool med 2–1, men jag vann åtminstone hundra pund på resultatet och Wayne Rooney som förste målskytt.

I år var det mammas tur att fylla 60 och presenten var planerad sedan länge: Hon skulle få återvända till sin ungdoms favoritstad.

Det var då en åtta centimeter stor cancertumör knackade på dörren, klev in utan att be om lov och slog sig ner i ett av mammas bröst. Vi fick skjuta på resan.

Mest orolig var nog mamma för att håret försvann av cellgifterna. Hon fick en check av sjukvården för att köpa en peruk.

– Nu kan du bli blondin, föreslog jag, men hon kom hem med ett på pricken likadant hår som precis fallit av.

Det var omöjligt att se skillnad, mamma var nöjd. Checken räckte till två likadana peruker, vara en sådan sak.

Efter cellgifter väntade operation, efter operation blev det strålning, efter strålning medicinering. Där är vi nu, julen 2014.

Vi tror att allt har gått bra, även om  mamma är ett bröst fattigare. Det går att åka till Rom ändå och till våren gör vi ett nytt försök om allt fortsätter i rätt riktning.

– Vi kan gå på en Laziomatch för att se Klose, sa jag på skämt, men mamma tyckte att det lät som en alldeles utmärkt idé.

Hon har aldrig varit någon stor fotbollsentusiast, men från barndomen minns jag att hon var bättre på att spela än farsan. Hon var snabb som en vessla, medan han levde i tron att tåfjutten var svaret på fotbollens utveckling – och fortfarande gör.

Mammas cancer fick mig att fundera på döden för första gången i mitt liv. Hennes och min egen. Jag kom ganska snabbt fram till vad som är betydelsefullt för mig. Innan min mamma dör vill jag säga det som behöver sägas.

Därför ska jag, när vi åker till Rom i vår, berätta för henne hur mycket jag högaktar och värdesätter att hon hade sinnesro, mod och förstånd att förändra sitt liv under en period då mina två yngre systrar behövde det som allra mest.

Jag ska säga att jag älskar henne för just det.