Nix, jag drar inte på mig träningskläder­ ­tidigt en söndag, kutar tre varv runt ­Årstaviken och tycker att livet är så ­toppen att jag måste lägga upp en bild av mitt eget löpar-jag på instagram.

Jag lagar inte en god köttgryta till mig själv, häller upp ett glas rött. Och njuter av att ”bara vara – i total tystnad – med mig själv”.

Jag går inte på teater eller självutecklingskurser. Med me and I.

Jag åker inte ens in till stan och provar kläder i hundra timmar. Inte ens det.

Nää, om jag ska vara helt ärlig – gör jag inte särskilt­ mycket alls. När jag inte har barnen.

Jo, en sak. Jag längtar till söndag kväll, när döttrarna åter rullar in sina väskor i min hall och lägen­heten fylls med liv, skratt, bråk, smuts och läxor. För då vet jag att det är en vecka kvar innan jag måste börja fylla min egentid med n­ågot ”vettigt” och ­utvecklande igen.

Det här förstår inte mina gifta medsystrar.

De tror i stället att jag lever värsta lyxlivet.

Sedan skilsmässan för sex år sen har jag fått ­höra att JAG har det ”sååå bra”. Jag som har tid till inre resor, yttre resor, yoga. Dejta. Läsa en bok. ­Umgås med mig själv.

Men det var just det. Me and I.

Sjukt mycket, me and I.

Oceaner av me and I.

Visst, jag slipper kuta till dagis, varje dag. Jag slipper tillbringa semestern hos eländiga svärföräldrar, eller kompromissa bort en spahelg med brudarna till förmån för en platt-tv som en eventuell make ­eller sambo inte kan leva utan. Och helt rätt, det där livet är inget jag vill ha tillbaka.

Men.

Mitt liv kan också se ut så här:

Mamma ringer och frågar om jag ”gör något”.  Skilda väninnor ringer och gråter en skvätt över ­idioter till ex. Lägenheten är tom, och mörk.

Jag slevar i mig en färdig soppa. Jag kollar på ­Dokument utifrån. Jag blir inte medbjuden på ­parmiddagar. Jag vet inte vad jag ska göra på jul­afton, för ungarna är hos sin pappa.

Jag går typ en snabb promenad runt kvarteret och möter bara massa familjer på vägen.

Jag går hem igen och går och lägger mig.

”Men ååå, du som har ett så ”fantastiskt liv”, du som är sååå fri och kan göra vad du vill, lyllos dig”.

 Hörrni. Lägg av!

Sitt i en tyst lägenhet och ät burksoppa en fredags­kväll. Tänd ett par ljus och intala er att ni i morgon MÅSTE gå upp med tuppen för att ni har så mycket skoj inbokat med er själva.

You and you, only.

Två veckor i månaden, året om.

Nej, jag menar inte att skälla på er som är ­gifta – men snälla sluta påstå att livet på andra sidan äktenskapet bara är glam, party, ansiktsbehandlingar och weekendresor till Barcelona. För det vet ni inget om.

I dag frågade jag en annan skild, varannan­­veckamamma om hon springer Årstaviken runt i sin ensamhet eller glider in på Fotografiska för en ensam fika och samtidigt tycker att det är värsta hallelulja-upplevelsen? Det gör hon inte. Och det gör ingen annan jag känner ­heller.

Men gifta väninnor TROR ofta att dom absolut skulle börja träna, tokdejta ­eller åka på ”unnar-mig-själv” resor stup i kvarten.  Om dom nu bara hade TID. Och MÖJLIGHET.

Guess, what. Det skulle ni inte.

Ni skulle förmodligen också bli sittandes över en burksoppa, större delen av tiden, och precis som jag och mina skilda kompisar störa er på alla som påstår att ert liv är lyx.

Att välja bort gubbe och ha sina barn halvtid innebär inte per automatik att man plötsligt får en guldkantad till­varo. Nej, vi skilda har också väldigt mycket vardag i våra liv.

Så please, ni gifta kvinnor – nästa gång ni ringer en skild väninna – bjud med henne på en middag, i stället för att pladdra på om det underbara liv ni tror att hon har.