Skönt att man inte är kändis.

Med den betydligt mer ringa offentlighet man får genom att skriva i Aftonbladet, kan man faktiskt ”ha sig” lite hur som helst vid bardisken på stamkrogen på Bondegatan, utan att riskera varken löpsedlar eller att bli ett klickmonster.

Kändisskap går ofta via tv. Inget för mig.

Tonårsbarnen tycker dock att jag borde vara med i TV4:s Let’s dance.

– Då får jag ju gå på den riktiga showen, inte bara genrepen, säger dottern.

– Ett bra sätt för dig att gå ned i vikt, säger sonen.

Kommer inte att hända, förstås.

Att dottern ser på TV3:s Paradise hotel får jag väl leva med, så länge hon inte får för sig att en dag själv vilja vara med.

– Det vore över min döda kropp, jag ställer hellre upp själv, skämtade jag – och sedan tog en bisarr diskussion om hur årets säsong skulle ha kunnat se ut fart.

Hade jag fått respekt eller väckt avund efter att ha vunnit den omtalade geografitävlingen i stor stil? (Ingen av deltagarna kunde någonting). Blivit mobbad för inställningen att bara kriminella och sjömän har tatueringar? Hade deltagarna varit smarta nog att inse att jag tål tequila bättre än dem, lierat sig med mig och därför låtit mig sätta dem in i dagen efter vad som hände dagen före? Eller hade de varit osmarta nog att inte se mig som ett hot, så att jag hade kunnat ”smita under radarn” och vinna hela klabbet?

Det enda man med säkerhet vet är att i nattbilderna, skulle det bli mer snarkande, än gupp under täcket.

Kommer inte att hända, förstås.

Var en gång faktiskt nästan med i TV4:s Jeopardy. Allt var klappat och klart för att tävla i ämnet film. Såg redan framför mig hur jag avverkade rätta Vem är-svar i rasande takt. Då ringde i sista stund en nervös och mycket ursäktande person av lägre rang i produktionen och sa:

– Mina chefer vill hellre ha med kanalens egen profil Hans Wiklund.

Såg motvilligt programmet. Varken Wiklund eller någon annan kunde den Tarkovskij-fråga som hade avgjort tävlingen till min fördel.

Men jag var inte bitter, förstås. Nej då, inte alls.

Skulle kunna tänka mig Pluras kök. Gärna i Bangkok eller New York. Har ju levt och andats Pluras låtar hela mitt vuxna liv.

Finns dock viss risk för att i hans, Adrians och Titiyos trevliga sällskap bälga i sig så många drinkar, att jag skulle börja skvallra om saker som skulle få TV3 stämda från alla håll och kanter. Eller att röja loss i den version av Wild thing som har fått Aftonbladets nöjesredaktion att likna häpna älgar under några karaokekvällar.

Kommer inte att hända, förstås.

Vet heller inte hur jag skulle överleva Pluras vurm för inälvsmat.

Egentligen finns det bara ett tv-program som det är riktig status att vara med i. Som å ena sidan innebär expresståg rakt in i det riktiga kändisskapet. Som å andra sidan har en fallhöjd med risk för plats i skamvrån för all framtid.

Det handlar förstås om På spåret. SVT:s klassiska frågelek som bara blev ännu populärare, nu även i hipstergenerationerna, när Kristian Luuk och Fredrik Lindström tog över som programledare och domare.

Och det kommer att hända, i ett special-
avsnitt som spelades in tidigare i höstas.

Aftonbladet mot Expressen. Kristin
Lundell och jag trängs i dressinen, medan Cecilia Hagen och Malin Roos får breda ut sig i första klass-kupén.

Hur det går, kan man se på aftonbladet.se om några dagar …