I mitt barndomshem på Snapphanevägen i Jakobsberg stod en piedestal inklämd i ett hörn. Den var svart, knotig och hög som en karl; egentligen alldeles för stor och märklig för en så liten och dåligt planerad ­lägenhet som vår. Den påminde mer om något­ som koagulerat fram på havets botten än om ­resultatet av en snickares arbete.

Genom åren flyttades den runt mellan olika hörn i bostaden, kanske i en fåfäng förhoppning att den någonstans måste passa in, och till slut även till hörn i nya lägenheter. Trots sin imponerande fulhet och opraktiskhet fick den följa med vid varje flytt. Piedestalen var nämligen ­arvegods.

Pappa hade ärvt den av sin pappa, som i sin tur ärvt den av sin. Och så vidare. Det är lite oklart hur många generationer bak denna ­langningskedja pågått, men någon gång för ­kanske 150 år sedan beslutade sig en förfader med begränsad känsla för färg och form att snickra ihop en piedestal. Legenden säger att han gjorde ett helt möblemang i samma – och nu tänjer ordets betydelse till bristningsgränsen – stil, men det har tack och lov gått förlorat ­under årens gång.

När pappa dog för några år sedan (glöm inte att kolla er prostata, grabbar!) följde den svarta ­monoliten med till ett hörn i mammas nya ­lägenhet. Där stod den och tog upp plats, och ingen ormbunke i världen kunde få den att se vettig ut. Men den var arvegods, så den var bara att acceptera.

I somras flyttade mamma in på ålderdomshem och hennes lägenhet skulle avvecklas. För det mesta var det inga problem att besluta vad som skulle slängas, behållas eller köras till ­Myrorna, förutom just piedestalen. När hela ­lägenheten var tom stod den kvar, i ett hörn, och blängde.

Behålla eller ge bort? Behålla eller ge bort? Behålla eller …

I samma ögonblick som jag tog beslutet insåg jag att jag nu fullt ut accepterat att pappa var död. Han var inte bara fasligt försenad från tandläkare eller försökte slå världsrekord
i ­kurragömma – han var död.

Han var död, och det var okej.

När personalen på Myrorna – efter viss övertalning och med ett frikostigt användande av ord som ”bondrokoko” och ­”vintage” – tog emot piedestalen fylldes jag av en oerhörd lättnad. Mina minnen av ­pappa, kärleken jag alltjämt känner för ­honom, har inget att göra med de prylarna han lämnat efter sig. De påverkas inte av att jag lämnar bort en stolpe av trä. Min uppgift som son är inte att ta hand om möbler, utan att minnas min pappa som han var. En varm människa som kunde se det komiska i alla ­situationer, även i sin egen död. En människa som var så där ­ogenomtänkt vardagsrasistisk som man bara kan vara om man är född 1935 i en svensk småstad. En människa som släpade med sig en jättetung svart pelare genom livet, trots att han tyckte den var ful.

En människa som nu är död, och det är okej. Jag kommer alltid att sakna honom, men hålet
i mitt liv är inte format som en piedestal, det är format som pappa.

Och det säger jag inte bara för att jag redan har saker ­stående
i alla mina hörn.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 37.
Familj: Syster, flickvän, styvkatt.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Redigerare och journalist.
Aktuell: Har än så länge fått sin diktsamling refuserad av tre olika förlag.

5 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… kidnappa mig själv och kräva mig på pengar.

2  Det äckligaste jag vet är …
…människor som blir sexuellt upphetsade av fötter.

3 Jag skrattar högt när …
… jag kollar på tv-serien Community.

4 Världen vore bra ­mycket vackrare om …
… det fanns drakar.

5 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… ”MJAU”, men det är ju så man pratar med katter.