När jag var liten hade jag, som (antar jag) alla ungar, en hel del existentiella undringar. Förutom de mer vanliga (”hur kan universum vara oändligt?”, och ”var fanns jag innan jag föddes?”), funderade jag mycket på om det gick att, med säkerhet, veta att jag var en riktig person, och inte en robot.

Jag kommer ihåg att jag grunnade rätt ofta på just den frågan. Att jag hade ytterst mänskliga egenheter, som att jag fick skrubbsår och kände hunger, övertygade mig inte. Tänk om jag var en extremt trovärdig människomaskin, omöjlig att skilja från the real deal?

Varifrån de där funderingarna kom minns jag inte. Kanske var de sprungna ur 1970-talets barnprogramklassiker Lattjobolaget Pling & Plong, där Robert Brobergs hemliga robot kikade fram så snart Robban var utom synhåll. Fast jag tror inte det, eftersom ”Robbot” var en ganska kackig kartongkonstruktion, medan min ”Roborika” ju skulle kvala in som en supermodern high tech-version.

Galen tanke.

Eller inte.

Så tokigt resonerade jag faktiskt inte för nu är de här, robotarna som går att göra till sin exakta avbild. Åtminstone har professor Hiroshi Ishiguro, roboticist (!) vid Osaka universitet i Japan, knåpat ihop en maskin som är på pricken lik honom själv. Istället för att använda termen android, väljer robotforskaren Ishiguro att kalla dubbelgångarna för gemonoider, efter det latinska ordet för tvilling – gemini. Hans egen mekaniska brorsa, som han har döpt till ”Gemonoid HI-1”, är så lik originalet att Ishiguro använder sin klon när han behöver vara på två ställen samtidigt. I like! Snart kanske jag kan låta ”Roborika” ratta Söndagsredaktionen medan jag själv tar sovmorgon.

Galen tanke.

Eller inte.