Jag hade av olika anledningar mycket att göra med Adolf Hitler veckorna före jul.

Det finns ju de som tror att vi i Sverige klarade oss undan helskinnade under ­andra världskriget.

Och så var det naturligtvis för de allra flesta. Ransoneringar och andra inskränkningar var ett bekymmer, men att det var en fjäderlätt börda att bära inses lätt om man bara ids lyfta nosen från ankdammen och ­tittar ut över hur det såg ut i omvärlden.

Men för många kom kriget oerhört nära. De hamnade mitt i det. Och de gjorde det här i ­Sverige. Sjömännen, de internerade, de som bombades av ryssarna.

Jag och fotograf Stefan Mattson reste från ­Pajala till Malmö och träffade några av de få som ännu finns kvar och var med när det hände – i Sverige.

Vi mötte Erik Brelén, 92, på kyrkogården vid Västra Varvet i Göteborg. Han är en högrest ­stilig man som just lagt upp sin havskryssare för vintern. Han är medlem i Veteranseglarna, en fin förening i Göteborg, och seglar både mycket, långt och länge varje sommar.

– Jag seglar mest ensam, nu sen min fru dog.

Han var maskinman på u-båten Ulven. Och mönstrade av strax innan den i april 1943 gick på en tysk ­mina som nazisterna sänkt inne på svenskt vatten.

Alla 33 ombord följde med i djupet.

Eriks ögon fuktas när han står framför minnes­stenen och ser namnen på sina kamrater. Hade ödet varit aningen annorlunda hade hans eget namn också stått där.

Han pekar på ett namn:

– Ove Strömberg var skåning. Han var min bästa kompis ombord. Vi delade på en penninglott varje månad. Och det fortsatte vi med sedan jag fått förflyttning till Karlskrona.

– Han skickade ett brev med lottnumret på den sista lotten. Vi vann 200 kronor på den, men lotten följde med Ulven så det blev ingenting.

Erik Brelén brukar ta segelbåten upp till Hållö utanför Smögen. Det är kanske den vackraste klippön i Sverige.

Vid den vackra Marmorbassängen, ett avskilt ställe på Hållö dit många nakenbadare brukar smita undan soliga sommardagar, dödskraschade kapten Henrik Schollin med sin DC3:a den 22 oktober 1943. Strax innan hade det försvarslösa planet, som dessutom var brandgult för att synas extra bra, attackerats av tyskt jaktflyg.

Henrik Schollin, som var på väg från Skottland till Bromma, gjorde ett heroiskt försök att nödlanda det brinnande planet. Men han och tolv andra omkom direkt.

71 år senare sitter vi hemma hos hans son Jan, pensionerad arkitekt som bor i Lund och bläddrar i hans mammas gamla album. Hans föräldrar möttes på Smögen och blev blixtförälskade. Det var ett sällsynt vackert par. Hans mor gjorde ett album – Vägen till lycka – med bilder från kärlekssommaren.

De sista bilderna visar pappa Henrik där han står på balkongen med utsikt över Tranebergsbron i Stockholm med Jan i famnen. Sen blev det inga fler bilder. Jan var drygt tre månader när hans pappa sköts ned.

– För mig är han en hjälte. Och hade han lyckats med landningen hade han blivit en ännu större hjälte.

– Och man undrar förstås vem man själv hade blivit om pappa hade fått vara kvar, säger Jan Schollin.

– Det är förstås lönlöst och fundera på det sättet. Men det är mänskligt.

Och man undrar förstås också hur det hade kunnat gå med alla de ryska krigsfångar som slavarbetat i Norge. Om de inte tvingats hem igen. Efter kriget transporterades de på Stalins order hem till lägren i Gulag. Tiotusentals skeppades hem via Luleå, Sundsvall och Gävle.

Sten Losenborg, 91, som just har gett ut boken Livsöden i krig och upplevelser bakom järnridån är övertygad om att de flesta sköts på direkten:

– Stalin var lika tokig som Hitler. Om inte värre.

Historien skrivs hela tiden om. Så har det alltid varit och det är inget vi kan göra något åt. Men då och då kanske vi ska tänka en tanke på dem som var med. Och på dem som blev kvar.

Och på alla dem som upplever krigets ­vanvettiga helvete just nu.

3 x tankar i mitt huvud:

1  Det äckligaste jag vet…  

… är män i min egen ­ålder som sitter och porr­surfar i mobilen på Uppsalapendeln när de tror att ingen ser vad de håller på med.

2 Ord jag använder all­deles för ofta…

…är ”öööh”, ”liksom” och ”djävlar.”

3 Jag rodnar …

… när jag tänker på vissa pinsamma situationer jag av anständighetsskäl och hänsyn till de inblandade inte kan gå in på.