En dag hade hon slöja.

Detta hände för flera år sedan, i slutet av sommaren, återseendets tid. Vi kände varandra genom hennes jobb.

Och en dag hade hon alltså slöja på sig.

Min första impuls var att inget säga. Man vill ju gärna vara en person som liksom ser människan och inte tyget, inte bara ser utanpåverket. Så jag tänkte att här ska inte särbehandlas. Var mot henne som du alltid varit. Glad. En kram när man inte setts på länge.

Å andra sidan – hade hon kommit i en annan för henne väldigt otypisk huvudbonad – säg plommonstop – hade jag troligen kommenterat det. Som man kommenterar folks oväntade utstyrsel. Helt i onödan såklart – folk vet för det mesta vad de har på sig – men håll med om att man ofta gör det.

Å tredje sidan är en slöja inte ett klädesplagg som jag kan göra mig lustig över som över en lustig hatt, det vore respektlöst.

Å fjärde sidan – att inte lägga märke till saker = ointresse = respektlöshet. Åtminstone i min bok.

Herregud vad jag överanalyserar! Nu tänker ni säkert att det handlar om 1. vad man har för relation och 2. hur man uttrycker sig.

Och ni har rätt. Så jag kom fram till att jag
1. borde fråga och 2. borde hålla klaffen.

Jag började enligt plan två. Sedan berättade hon att hon under sommaren varit med om en trafik­olycka där en vän dött. Och där någonstans bytte jag plan. Var det därför hon valt att bära slöja?

Men nej, det var det inte.

Hon hade bara känt att det var dags.

En hösteftermiddag bland pärlplattor och dockvagnar ville hon prata med mig. Hon berättade att hennes chef ogillade slöjbärandet. Att hon därför tog av den på jobbet och tog på den när hon gick hem. Och att hennes man stått och tittat in genom fönstret på jobbet, sett hennes långa tjocka hår och skällt ut henne hemma.

– Hur jag än gör blir det fel! sa hon förtvivlat.

Jag blev såklart upprörd och började babbla om religionsfrihet och att chefen skulle ha sig en uppsträckning.

Men nu blev det komplext. Var det viktigare att stå upp mot chefen än mot gubben som smög där i buskarna? Kvinnans rätt till sitt eget liv är tamej­tusan också en mänsklig rättighet. Men hur står sig en mänsklig rättighet mot en annan?

Och om jag skulle tycka att kvinnans rätt väger tyngst, vem är då jag att hävda det inför en person som har något jag inte har, nämligen en tro? Då har hon dessutom TRE galningar som försöker tvinga på henne sina idéer!

Men hon vände sig till mig av en anledning. Hon ville att jag skulle säga något. Och jag sa något. Något riktigt blaha-­blaha om att göra som hon själv ville.

Å, dessa floskler! Hur ska man veta vad man vill? Hur ska man höra sitt hjärta? Ens med stetoskop? Hur ska man någonsin höra någonting alls i bruset?

Det blev så här: hon bar slöja när hon var utomhus på arbetstid, men inte inomhus. Vad mannen tyckte om arrangemanget, det vet jag inte. Hon tog ändå körkort och skilde sig. Sedan­ skildes våra vägar också åt. Mina barn blev stora och började skolan och sist jag hörde något hade hon flyttat till ett annat land.

Av mitt ena barn fick hon en gång ett litet etui, pråligt som det blir när en sexåring får välja. Hon sa att hon alltid skulle ha det kvar och tänka på mig och mina barn.

Jag tänker på henne ibland. Undrar hur hon har det. Om hon tänker på oss. Och om hon då tänker på mig som den hopplösa svenska kvinnan som ­försöker tänka på så många saker att hon kommer fram till – ingenting alls.

3 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

… vara noga med att inte bullra, prata, sjunga eller tugga högljutt före klockan nio på morgonen.

2 Jag skrattar högt när …

… min 10-åriga dotter parodierar Anna Blomberg som parodierar Elisabeth Höglund och Mona Sahlin. 

3 Ett ord jag använder ­alldeles för ofta är …

… inte ett ord, utan emojis. Samt utropstecken, särskilt i mejl. Ovärdigt. Jag är ändå 45 år.