Jag har varit med i tv en enda gång i mitt liv. Det var i en debatt som handlade om socker på barnkalas. Eftersom jag var en av få människor som fortfarande hade något positivt att säga om sötsaker till barn kallades jag in till ett direktsänt program i SVT.

Socker ställer till med många bekymmer, jag vet. Jag är inte heller den som förordar läsk i nappflaskor till bebisar. Fast ärligt talat – skäller inte alarmisterna mot fel träd?

Ett problem som alltid nämns i de här sammanhangen är ”sockerchock”.

Termen existerar inte inom medicinen, men borde kunna översättas till ”överdrivet glada barn på kalas”. Det vill man inte ha, inte ens en gång om året. Särskilt inte om man är modern storstadsmänniska som bor i en 2:a med Stockholmsvita väggar och dyr soffa. Så lösningen blir att trixa med foderstaten i stället.

Jag har provat både sockerfri kaka och sockerfritt julbord och ja – det fungerar! Man kommer till bjudningen med drömmar om glass med sirlig chokladsås och möts av en chokladboll förrädiskt lik en riktig. Bara att den här smakar kakao och spån. Man blir så där alldeles passande, lagom glad. Eller ”lugn”, som det heter när det gäller barn.

Men det finns andra metoder för att uppnå detta ideal.

När jag var ung bodde vi i ett hus mitt ute i skogen. Mina föräldrar var ständigt ute och grejade på gården. Häst ut, hund ut, bära vatten, mocka skit, häst in. Vi barn ägnade oss åt det som stod till buds: Att klättra i träd, rulla nerför slänter, bygga kojor. När vi blev hungriga och klagade på att det inte fanns någon mat blev
svaret alltid att hela kylen var full. Där fanns ju både cornflakes och lättmjölk. Ni vet, sådan mat som sockerbeivrare helst skulle förbjuda för att man blir så hemskt beroende av den.

Eller inte. Om man inte åt flingorna inom två minuter blev de till en sladdrig, tjock gröt på botten. Jag och brorsan ställde ifrån oss tallrikarna med avsmak och klättrade tillbaka upp i tallen. När dagen var slut var vi varken sockerchockade eller övergödda.

Men det var då det. Barn klättrar inte i träd numera. Moderna barn går nämligen knappt ut över huvud taget.

”Mamma, jag fryser! Det är kallt, får jag gå in nu?”

Följt av: ”Får jag leka med Ipaden? Snääälla mamma?”

Läste en krönika skriven av en adhd-expert som konstaterade att unga i dag rör sig så lite
att deras bålmuskulatur och balans aldrig utvecklas fullt ut. För att träna upp sig behöver barnen klättra, rulla, hoppa, krypa och gå. Inte i 20 minuter, utan två till tre timmar om dagen! Samtidigt har antalet elever med adhd ökat radikalt. Barn har svårt att sitta stilla i skolan och lägger sig till med diverse ticks. Problem som sockerhatarna nog helst skulle förklara med – tada – socker.Det kan finnas skäl att se över kosten till våra barn. Men framför allt är det dags att jaga upp småttingarna i träden. Låt dem klättra upp och ner för närmsta tall i några timmar och kolla sedan hur många barn som är ”sockerchockade” när de kommer ner.

Veckans krönikör:

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 37.

Familj: Maken David och sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 5 månader.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter.

5 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

… börja ta mina epilepsitabletter igen.

2 Det äckligaste  jag vet är…

 … parfymdoft.

3 Jag skrattar högt när…

… jag försöker få bebisen att le.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är… 

… pank.

5 Jag rodnar när …

… jag ser min egen bildbyline.