Om den kulturmarxistiska safarin på ­söder vill jag berätta.
Affärsidén kom till mig en efter­middag i oktober då jag satt och tyckte synd om mig själv över en öl för 29 spänn på någon­ av alla dessa bedagade kvarterskrogar på söder­malm i Stockholm. En stadsdel som delar av den svenska befolkningen har fixerat sig vid.
Alla som skriver i tidning och någon gång råkat antyda att det kanske inte är helt okej att bränna ner moskéer eller begått misstaget att förespråka en mer liberal kriminalpolitik än att invandrare ska dömas till döden eller utvisas för minsta snatteri vet hur det ser ut i mejlkorgen i dagar efteråt:
Svavelosande utläggningar om skribentens ­intellektuella kapacitet, sexuella läggning och hjärntvättade ideologiska tillhörighet. Avslutas med en obligatorisk harang om att ”Ni på Söder inte vet ett dugg om hur verklighetens folk har det i det mångkulturella experiment som det moderna ­Sverige utgör”.
I föreställningen ingår att stadsdelens population till övervägande del består av vänsterextremister, lesbianer och annat löst folk som troligen jobbar inom­ gammelmedia och som under alla omständigheter inte drar sig för att hävda att även vargar, samer och folk från Afrika har ett existensberättigande.
En myt som får sin näring på de kloaksajter där en liten grupp insiktsfulla skribenter driver teser om att Sverige såsom vi känner landet hotas att förgöras av ­feminister och muslimer som har ingått en ohelig allians. Allt för att kunna  ta makten och tvinga på pursvenska lastbilschaufförer genuskurser och halal-slaktade köttbullar.

I denna världsbild finns det inte utrymme för sanningar i stil med att Södermalm politiskt är en förhållandevis borgerlig del av Sverige där moderaterna i det senaste valet blev största parti med drygt 20 procent av rösterna.
Ölen betalades, jag satte på mig rocken och gick hem och författade en annons som publicerades på Blocket.
”Kulturmarxistisk safari på Södermalm! Journalist med bildbyline i Aftonbladet tar er med på tur till adresserna där lögnhalsarna i fulmedia breder ut sig i skattesubventionerade bostadsrätter! Endast 100 kronor!”.
Jag trodde inte att någon skulle lystra till mitt ­erbjudande. Ingen föreställning kunde vara mer ­felaktig. Nästkommande söndag hade en ansenlig mängd människor samlats på Nytorget, kulturmarxismens själva centrum, platsen där Jimmie Åkesson blev tårtad för något år sedan.

27 män och tre kvinnor, vilket i varje fall enligt min mejlkorg är en representativ fördelning mellan könen i den kategori av befolkningen som är besatt av dessa kvarter.
Första anhalten var Folkungatan 32. Här bor en bildredaktör på TV4, en latmask till poet som fick ett stipendium 1982 och en 22-årig kvinna som driver en illasinnad ­feministisk blogg.
Ett sus av besvikelse hördes då jag berättade att hon jobbar extra inom vården för att klara hyran och endast deklarerade för 97 000 i inkomst förra året.
– Och här på Katarina Bangata 24 bodde en gång Slas. I en etta på tredje våningen huserar i dag i andra hand en ung man som ibland skriver i ­Politism. Ni kanske aldrig hört talas om sajten, men det är en mycket ­farlig publikation långt ute på vänsterkanten. Det finns skäl att se upp.
Så där fortsatte jag en timme. ­Gata upp och gata ner. Publiken nickade intresserat och hummade då och då. När allt var över inkasserade jag 3 000 kronor.
Nästa söndag dök 103 personer upp, så snart är jag lika rik som Kamprad.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Yrke: Journalist.
Ålder: 50.
Bor: Södermalm.
Familj: Sonen Henry.

6 tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… springa och gömma mig.

2 Det äckligaste jag vet är …
… lappskojs.

3 Jag skrattar högt när …
… jag ser någon av Woody Allens bättre filmer.

4 Världen vore bra mycket vackrare om …
… mänskligheten upphörde att existera.

5 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… således.

6 Jag rodnar när …
… jag fyller år och får för mycket uppmärksamhet.