Jag älskar inte det, pappa.

Jag älskar det, pappa.

Så talar min dotter. Så förnämligt. Så förnämligt liten. Hon delar upp världen
i det hon älskar och det hon inte älskar,
i stort sett allting:

– Jag älskar inte pasta, pappa. (Vilket hon gjorde i går men det är en annan sak).

– Jag äääälskar yoghurt.

– Jag älskar inte flygplan.

– Jag älskar inte bönor.

– Jag älskar dig, pappa. (Och ibland ”jag älskar inte dig, pappa”).

Jag älskar detta.

Lillpills motsättning är inte ”jag hatar” mot ”jag älskar”. Det är älskar, eller inte älskar.
Älskar, älskar inte, som den ödesmättade
ramsan när man skalade en blomma och fun-
derade på att fråga chans.

Det är så fint.

Jag menar, annars – och det är förstås bara en tidsfråga – är det vanliga att barn ”hatar” allt de inte tycker om. Typ mat som de inte ens smakat.

Barn förresten?

Vi vuxna är inte bättre. Vi säger också det där ordet alldeles för ofta. Jag har alltid varit allergisk mot det. Försöker alltid säga ”avskyr” eller ”ogillar” i stället. Ordet ”hat” bör sparas till
rasism och andra typer av förtryck så att inte
ordet devalveras.

Jag hatar ordet hatar. Eller finare uttryckt: Jag älskar inte ordet hatar.

”Jag älskar inte buss 55” säger Lillan nu och det passar ju bra eftersom vi inte ska åka buss 55 utan en buss som hon älskar och då funderar jag på vad som skulle hända om vi alla, hela förbannade mänskligheten, delade in världen i det vi älskar och det vi inte älskar i stället för alla dessa gradskillnader från hat till älsk.

”Jag älskar inte 50 shades of Grey i stället för
50 shades of Grey var pisstråkig”.

”Jag älskar inte surströmming” i stället för
”Jag vill kräkas när jag försöker äta surströmming”.

”Jag älskar Annie Lööf” i stället för ”Jag tycker att Annie Lööf är ganska okej”.

”Jag älskar dina nya byxor” i stället för ”Du har köpt nya byxor, snygga!”

Att tvingas ta ställning, helhjärtat för eller inte för, men samtidigt inte säga något mer nedsättande än ”älskar inte” – så fiffigt. Jag menar ”älskar inte” är milt. Det mesta här i världen älskar de flesta av oss inte. Det är bara hippies och gyminstruktörer som älskar allt. Vi andra gillar, använder ord som ”lagom”, vi tycker om, vi tycker att saker är okej eller bara snäppet bättre än drägliga.

Det är svårt men inte omöjligt att ta med sig en pyttedel av den rosa visdom som detta barn än så länge sitter inne med – det skulle göra världen till en bättre plats.

Och mig till en lyckligare människa. För om jag var tvungen att välja det ena eller det andra skulle mitt liv se ut såhär:

Jag älskar Sverige.

Jag älskar att skjuta på gungan om och om och om igen i lekparken.

Jag älskar att kratta löv.

Jag älskar mina skor.

Jag älskar mitt jobb.

Jag älskar livet.

Medan den mer gråsörjiga verkligheten, en mer ingående analys av läget, skulle låta betydligt mer deprimerande. Jag älskar inte den gråsörjiga verklig-
heten.

Veckans krönikör:

Namn: Fredrik Virtanen, 43.
Bor: Stockholm.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, ­författare. Barnen Lill, 3, John, 4,
och Jackie, 11.

4x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… gå fram och hälsa ordentligt och upprepa mitt namn flera gånger. Jag är nämligen genant dålig på att lära mig namn och när jag väl lärt mig namnet så glömmer jag det. Alzheimer?

2 Det äckligaste jag vet är … 

… blodpudding. Ryser i hela kroppen. När jag väl smakar är det gott, men namnet, uäck! Pudding av blod. Jag älskar inte pudding av blod.

3  Jag skrattar högt när …

… jag träffar gamla vänner som jag saknat.

4 Världen vore bra mycket vackrare om… 

… våren avskaffades. Våren är en skitig och kall och förljugen period av väntan på sommaren. Jag älskar inte våren.