I en månad i sträck hade jag gråtit. Inte gått ut och träffat människor, bara gått långa promenader med hunden. Suttit på bänkar och stirrat med tom blick framför mig.

Det är märkligt att vara ledsen när det är mitt i sommaren, solen gassar och skrattande män­niskor går med badhanddukar över axlarna.

Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men ibland blir livet inte alls som man vill.

Nu är sommaren på väg att bli höst och vi ­sitter fyra personer på en uteservering vid Ny­torget. Jag äter en tysk rätt jag inte ens kan uttala namnet på (”späschl?”, ”spezl?”). Jag känner inte mannen som sitter bredvid mig, men jag vet att han är speciell.

Jag säger till honom att han har bra hår. Han skrattar lite. Jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt.

När vi skiljs åt vill jag så gärna ge honom en kram men jag vågar inte.

Egentligen var jag trött på allt vad relationer heter. Så där som man är efter ett smärtsamt uppbrott. Men jag tänker för mig själv att om han hör av sig så är det meningen. Jag tänker på honom varje dag de första veckorna.

Tiden går och bilden av honom suddas ut. Tankarna upptas av helt andra saker. Jobb. Vänner. Jag anmäler mig till flera intressanta kurser. Försöker lära mig att stå på huvudet.

Två månader senare, sent en fredagskväll, får jag ett mejl.

Det är lördagskväll i januari och jag är fortfarande pirrig i magen när jag ringer på hemma hos honom. Jag har ännu ingen aning om vad han brukar laga till middag på vardagskvällarna, vad han lyssnar på för musik när han är glad och jag har inte sett alla hans kläder.

Jag sitter på en stol och tittar på när han lagar mat och känner att jag aldrig känt mig så mycket jag som när jag är med honom.

På kvällen somnar han före mig. Jag stryker med fingrarna över håren på hans arm och tänker att verkligheten så sällan är som jag tror. Den där uppslitande separationen som då, i somras, var det värsta som kunde hända hade uppenbarligen en mening. Jag kunde bara inte se det då.

Egentligen var det inte slutet på någonting. Det var en process jag behövde gå igenom för att öppna upp för någonting nytt.

Vi sitter på en restaurang i Gamla stan. Jag kan knappt behärska mig. Det är så mycket jag vill veta, så många frågor jag vill ställa. När grät du senast? Vad ångrar du mest i livet? Tycker du om pesto? Hur kan ditt hår alltid vara så perfekt? Vad vill du göra om tio år? Vilken var den senaste låten du lyssnade på? Är du rädd för att dö?

Jag gör mitt bästa för att vara närvarande i stunden. Jag vill helst frysa tiden. Alltid vara så här förälskad som jag är nu.

Samtidigt kan jag inte låta bli att stundtals vara realistisk. Det kommer inte alltid att vara så här. Det kommer att komma en tråkig vardag. Jobbtrötthet och tjafs om mat. Det kommer att komma svackor. Det gör det för alla förr eller senare, sägs det.

Just exakt nu känns det bara så osannolikt att det skulle hända oss.

Veckans krönikör

Namn: Zandra Lundberg.

Ålder: 27.

Bor: Enskede.

Yrke: frilansjournalist. 

Familj: hund och massor av syskon. 

5 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag … 

… ha mamma nära. 

2 Jag dansar när … 

… jag hör Whitney Houston. 

3  Det skulle aldrig hända att jag … 

… nej, förresten, jag passar mig för att säga ”aldrig” om någonting. Man vet fan aldrig vad som händer. 

4  Jag önskar att jag hade skrivit … 

… klart min första bok för att den förtjänar att bli färdigskriven. 

5  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… chokladmarängtårta med chokladsås.