Startsida / Inlägg

Vi lever i en känslofierad tid

av Söndagsredaktionen

Helena_utterTio husmorsknep som kommer göra huset skinande rent – nummer 7 kommer få dig att tappa hakan!”

”75-årig man friar till sin ex-fru 43 år efter skilsmässan – hennes reaktion får oss att tro på kärleken!”

”13 fantastiska livstips – den här texten kommer förändra ditt liv!”

Du har säkert sett dem, kanske klickat på dem också, jag menar, vem vill inte tappa hakan, förändra sitt liv och tro på kärleken?

Jag vet inte när detta började. Däremot vet jag att det inte har slutat. Nätet svämmar över av lockande texter som får oss att kolla på klipp och läsa listor när vi egentligen borde rädda världen.

Jag har länge funderat på vad det är som stör mig med de här rubrikerna. (Förutom det faktum att de bryter mot tre av fyra av journalistikens tumregler – nämligen att en rubrik ska vara sann, relevant, ha täckning i texten och locka till läsning.)

En dag kör jag hem efter att ha träffat en kompis och djupdykt i våra relationer med män och barn och kollegor och gud vet alla, och på bilradion pratar de om syntolkningen av Melodifestivalen.  Den behöver bli bättre till nästa delfinal, förstår jag. Någon efterlyser mer känslor. Inte bara vad som faktiskt händer och vems urringning som är djupast. Om Jessica Andersson ser nervös ut bör även synskadade få veta det.

Vi lever i en känslofierad tid, i ett gigantiskt känslosvall. Vi kan hela tiden ta del av andras känslor. Då tänker jag inte på alla ytliga yippi-grejerna och likes och bästaste bästa på sociala medier, utan mer på tillgången till folks inre. Det finns knappt en nisch i självupplevelsegenren som inte har fått sin uttolkare, från katastroföverlevaren till den bedragne som förlät sin äkta hälft. Förra året fick en psykoanalytiker inför valet gripa sig an partiledarna på bästa sändningstid i tv. I mitt jobb ser jag hur frågorna väller in till våra relationsexperter.

 När jag var liten hände det att vi barn använde argumentet ”jag känner inte för det” för att slippa undan något.

– Vadå KÄNNER FÖR?! Det finns inget som heter att man inte KÄNNER FÖR! rasade pappa.

Möjligen var det allmän retorik för att få pli på oss. Eller så var det för att han hör till generationen där man inte skulle känna efter så mycket. Åtminstone inte berätta om det. Växer man som han upp som mellanbarn i en syskonskara på sex, är nog ens utrymme lite begränsat.

Så kanske är behovet av att vältra sig i känslor uppdämt hos oss som är vuxna nu. I dag försöker jag återvinna förmågan att säga att ”jag känner inte för det” – och mena det. Jag går till min psykoterapeut en gång i veckan utan att längre säga till kollegorna att jag har ”ett ärende”. ( Jag förkortar det och säger att jag ska ”till psyket”.) Jag hör min dotter rata en bok för att den ”inte handlar om något”. Det står bara om vad som de facto händer, ”ingenting om hur det känns”.

Egentligen gör allt det här mig glad. Det finns bara bra saker med att framtidens vuxna lär sig att respektera sig själva och andra.

Men ju mer känslor vi släpper fram, desto mer kräver kanske signalsubstanserna i hjärnan. Och det är här någonstans de klickvänliga rubrikerna skaver. De utlovar redan i förväg en känsla: ” Klicka på mig – du kommer känna något”.

Och i jakten på läsare kommer det eskalera. Det kommer göras utfästelser om större och större belöningar, klicksökandet gör oss kicksökande, ammunitionen måste bli starkare och starkare, och till slut återstår bara orgasmen som säljargument.

Och när den är uttjatad? Ja, då kanske den enda rubrik du kommer lockas av är den här:

Den här krönikan kommer garanterat lämna dig helt oberörd.

3 x tankar i mitt huvud:

När jag är sjuk vill jag … 

… att någon ska försäkra mig om att jag inte alls håller på att dö eftersom jag alltid tror att minsta förkylning är lika med livets slutskede.

2 Jag dansar om … 

…ehhh… Nej, jag kan inte komma på någon anledning. Inte ens berusning eller att Cecilia Gustavsson bjuder upp mig. Eller okej, det sistnämnda har hänt. I kombination med det nästsistnämnda.

3 Jag önskar att jag 

hade skrivit … … 50 shades of Grey för då skulle jag nu kunna skänka miljoner till Hjärnfonden, Barncancerfonden och kampen mot kvinnlig könsstympning. 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. 

Ålder: 45. 

Gör: Journalist på Aftonbladet. 

Bor: I Stockholm.

Nu byter vi kommentarsystem!

Vi bryr oss om våra användares datasäkerhet och byter därför nu kommentarssystem. Det betyder att du behöver skapa ett konto och logga in. Du kan enkelt göra det via knappen nedan. Aftonbladet är en del av Schibsted och du loggar in på Aftonbladet med ditt Schibsted-konto. Läs mer här.

  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB