Jag var 16 år när jag upptäckte att jag var feminist. Det gick till så här: En klasskompis som jag tyckte var dum i huvudet kallade sig själv för ”antifeminist”.

Inte ett särskilt ädelt uppvaknande, om man så säger.

Till en början var jag mycket riktigt också en poserande gymnasiekille utan någon djupare förståelse – jag praktiserade min nya ideologi främst genom att högljutt och ofta förkunna: ”Jag är feminist!”, gärna när min kvinnliga
samhällskunskapslärare var i närheten.

Det var inte mycket, men det var en början.

Grejen med att vara en posör är att man förr eller senare faktiskt har lärt sig en hel del, hur oengagerad man än först må vara. Plötsligt hade jag skrivit ett skolarbete om feminism, plötsligt lånade jag Simone de Beauvoir på biblioteket, plötsligt var Linda Skugge min idol.

Plötsligt handlade det inte längre bara om en läpparnas bekännelse.

Åren före millennieskiftet kom Nina Björks Under det rosa täcket, Fittstim och lagen om grov kvinnofridskränkning infördes. Det var här det började gå upp för mig hur utbrett mäns våld mot kvinnor är, hur många av alla de kvinnor jag träffade dagligen, eller bara såg på stan, som blivit slagna, våldtagna eller trakasserade. För första gången började jag förstå vad ordet ”patriarkatet” innebar.

Märkligt nog tog det ganska lång tid för mig att dra nästa logiska slutsats av siffrorna om kvinnovåldet – att, vänta nu, om så här många kvinnor har råkat illa ut på grund av män, då måste det ju finnas jättemånga män som slår och våldtar. Rent statistiskt så borde jag känna ett flertal våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Ska jag vara krass så var det en sak att veta att jag var omgiven av offer, och en helt annan inse att det kryllar av gärningsmän bara jag kliver ut genom porten. Det var lättare att acceptera att många människor råkade illa ut, än att många utförde hemska handlingar.

Rimligen borde den här insikten helt ha förändrat min syn på andra män, till mina vänner och kollegor. Men det har det inte, och jag har bara nyligen insett, och accepterat, varför.

Jag är en del av problemet.

Hur gärna jag än vill vara annorlunda, hur snäll, försiktig och medveten jag än tror mig ­vara, så är jag en av alla de män som förtrycker kvinnor. Nej, jag har aldrig våldtagit eller slagit, men det gör mig inte oskyldig. Jag har kanske ­varit lite väl påstridig när jag raggat på krogen. Jag har skämtat och fält kommentarer som ­uppenbart gjort kvinnor obekväma. Jag har råkat titta lite för intensivt på den där ensamma tjejen på tunnelbanan. Jag har låtit min hand ligga kvar aningen för länge på ett knä som uppenbarligen inte velat ha den där. Jag har tolkat: ”Nej” som: ”Inte just nu, men återkom gärna senare”.

Jag har helt enkelt omedvetet varit en del av den lågintensiva sexism som kvinnor ständigt måste förhålla sig till, som till ­ljudet av en getingsvärm.

Tanken på att min blotta närvaro kan orsaka obehag och rädsla är inte lätt att smälta, och den är ännu svårare att agera på. Hur ska jag göra för att bidra till en värld där andra människor inte ser mig,
i egenskap av mitt kön, som ett hot? Var börjar jag ens?

Jag har inte svaren, men jag hoppas att detta det senaste av mina feministiska uppvaknanden gör att jag kan börja vara en del av, inte problemet, utan lösningen.

Veckans krönikör

Namn: Magnus Edlund. 

Ålder: 37. 

Gör: Redigerare på Aftonbladet Klick.

Familj: Syster, flickvän, styvkatt. 

Bor: Telefonplan i södra Stockholm. 

5 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag … 

… ligga under en filt och inte bli störd.

2 Jag dansar om… 

… jag är kraftigt berusad. 

3 Det skulle aldrig hända att jag … 

 … tackar nej till gratis mat.

4  Jag önskar att jag hade skrivit …

… Harry Potter för då hade jag varit rik nu. 

5  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… ostron till förrätt, kalvlever anglais till huvudrätt och en ostbricka till efterrätt.

När jag har varit ledig några extradagar, som nu senast under påskhelgen, blir jag alltid lite deppig efteråt. Det kan tyckas konstigt, eftersom jag har hunnit göra allt sådant som jag mår bra av: Träna, laga god mat, mangla, ta långa promenader med, mysa med familjen och läsa.

Så vad är problemet? Jo, jag blir påmind om det absurda i att normaltillvaron består av åtta timmars arbete, fem dagar i veckan, vilket lämnar väldigt få, och korta, stunder över till själva livet.

Efter varje semester och långweekend stormar jag därför in på jobbet och hävdar högljutt att jag vill införa för fyradagarsvecka. Att jobba en dag mer än vad jag är ledig, känns som en schyst balans, men fem–två? Det är ju bara orättvist! Och omodernt. Åtta timmars arbetsdag klubbades 1919, så nog är det väl hög tid för en förändring? Särskilt som färsk statistik från Försäkringskassan visar att stressrelaterade sjukdomar har ökat med ofattbara 50 procent på tre år.

Därför tippar jag att reformen bli en finansiell succé, genom att den skulle resultera i färre separationer, lyckligare ungar och sjukskrivningarna skulle minska radikalt, då vi skulle äta nyttigare och röra på oss mer. …

Nu har jag ingen examen i nationalekonomi, men om ett gäng duktiga räknenissar bara tar sig an uppdraget att översätta de samhälleliga och mänskliga vinsterna till siffror, tror jag till och med att de skulle komma fram till att Sverige skulle gå plus på kuppen.

Att det är lönsamt att minska arbetstiden har Toyota center i Mölndal redan bevisat. Där infördes sextimmarsskift så tidigt som 2002, vilket har resulterat i både friskare personal och högre vinst.
Även sökmotoroptimeringsföretaget Brath i Örnsköldsvik applicerar filosofin med förkortad arbetsdag och på firmans hemsida får man förklaringen till varför: ”Det är bättre att arbeta effektivt sex timmar än ineffektivt åtta timmar. Nöjda och utvilade medarbetare presterar bättre än sura och stressade”.

Ja, vad säger ni, regering och riksdag? Kan ni inte ändra lagen?

Låt oss jobba mindre – så att vi får längre stunder över till själva livet.

Jag tyckte redan från början att det var en fråga som inte borde publiceras i det sammanhanget.

En 33-årig kvinna vände sig till Aftonbladets ”Relationsakuten” och undrade om hon skulle lämna sin man sedan åtta år.

Anledningen?

Hon hade blivit förälskad i en lesbisk kvinna.

– Själv har jag aldrig tidigare känt någon dragningskraft till kvinnor, skrev hon.

Tillsammans med två experter på relationsområdet – Eva Rusz och Linn Heed – är jag ­sedan ett halvår tillbaka med i panelen som s­varar på sådana frågor.

Jag bad att få stå över just den här gången, jag tyckte inte att det var något jag borde lägga mig i.

Men redaktören stod på sig, och till slut svarade jag som jag brukar. Halvt på skämt, halvt på allvar. Med en infallsvinkel som brukar skilja sig från experternas. Det är själva poängen med att jag som sportsnubbe överhuvudtaget är med.

Jag rådde kvinnan att diskutera saken med sin man. Han kanske ville vara med på ett hörn? Annars fick hon väl prova sig fram om det var något för henne. Jag hoppades hon funderade igenom saken innan hon gav upp den relation hon påstod sig vara väldigt lycklig i.

Att folk tar dessa frågor och svar på allvar trodde jag inte för mitt liv. Men det fick genomslag.

I taxin på väg till jobbet någon dag senare sa chauffören, en äldre man:

– Du skriver inte bara fotboll, va? Du är ­relationsexpert också. Jag läste ditt tips om att mannen kunde vara med på ett hörn, ha ha.

Det här är inte bra, tänkte jag.

Mycket riktigt.

Programledaren och komikern Kakan ­Hermansson la upp mitt svar på Instagram och uppmanade folk att mejla mig. Gilla-markeringarna rasade in. Artisten Marit Bergman gjorde samma sak. Jag var en cp-skadad skithög som gott kunde dö och som man borde spy på, enligt kommentarstrådarna. Jag befann mig plötsligt i en lesbisk hatstorm.

Jag bad självklart om ursäkt eftersom folk ­tagit illa vid sig. Jag förklarade att jag brukar skämta i panelsvaren just för att de backas upp av två seriösa röster.

Det hjälpte inte. I dagens samhälle finns inget utrymme eller förståelse för misstag. Inte ens för den som håller med om att det blivit tokigt.

Till slut förklarade jag att jag omedelbart avgår som medlem i ”Relationsakutens” panel, och det gjorde åtminstone Marit Bergman nöjd. Hon menade att jag nu hade fått mig en tankeställare om lesbiska kvinnors vardag.

Jag tycker det var bra att de uppmärk­sammade mitt svar. Uppenbarligen ­reagerade många människor, att döma av kommentarerna. Kritiken mot mig var ­berättigad.

Samtidigt tappade jag respekten för ­Kakan Hermansson och Marit Bergman. Att bara ­publicera mitt svar, utan den komplicerade frågeställningen, utan experternas syn på saken, handlade inte om att försöka föra samtalet framåt.

På sättet det gjordes blev det en elak och ond handling vars enda syfte var att åsamka en medmänniska maximal skada.

Jag förtjänade det den här gången, men metoden var ­ovärdig normalt kloka människor som Kakan Hermansson och Marit Bergman.

Jag hoppas de fick sig en ­tankeställare hur vi behandlar varandra i de sociala ­forumen.

4 x tankar i mitt huvud

1  Jag tycker att vi ska prata mer om … … feminism. Det behövs mer, inte mindre, feminism i vårt samhälle.

2 När jag är sjuk vill jag … … plocka ihop en bättre påse löst, och äta smågodis som om det inte fanns någon morgondag.

3  Det skulle aldrig hända att jag … … vågar vara helt säker på att tåget kommer fram i tid, eller att flyget inte störtar.

4  Som min sista måltid i livet skulle jag välja … … en kebabpizza från I Love Pizza i Göteborg.

Katten Missan, snart 30 år, går förmodligen en strålande framtid till mötes.

Eller mer korrekt uttryckt: Lätta nyheter som den om den rekordgamla katten utanför Karlskoga går av allt att
döma en strålande framtid till mötes.

Missan blev rikskändis när Värmlands Folkblad för några veckor sedan uppmärksammade att hon högst sannolikt är världens äldsta nu levande katt.

Hon är inte den äldsta någonsin. Creme Puff i Texas var 38 år när hon dog.

Men hon är den äldsta nu levande. Tiffany Two i San Diego är i skrivande stund 26 och alltså flera år yngre.

Snart började telefonen gå varm hemma hos matte Åsa Wickberg.

Allvarliga morgontidningar, klacksparkande kvällstidningar och seriösa etermedier – alla
uppmärksammade rekordkatten i stallet.

Det är fullt begripligt. Det är en klockren historia som vilken redaktör som helst går i gång på.

Nu till problemet.

Det kan inte undgått någon att tidningsbranschen befinner sig mitt i en gigantisk strukturomvand­­­­ling. 

Läsarna har på 20 år gått från tryckta tidningar till webbtidningar och läser nu sina nyheter i allt högre grad i mobiltelefonen.

Mediehus över hela världen kämpar för att anpassa sig när upplagorna faller. Papperstidningar är inte längre den lönsamma produkt de varit i 200 år. Och på nätet har det visat sig betydligt svårare att tjäna pengar på läsarna.

Paralleller dras ofta till den första datoriseringsvågen på 1970-talet. Facit, den svenska skrivmaskinsgiganten i Åtvidaberg, brukar användas som exempel på den sortens företag som inte
insåg vart vindarna blåste förrän det var för sent.

De tidningar som inte klarar övergången riskerar likt Facit att försvinna.

Det senaste svenska exemplet är Dagbladet i Sundsvall som efter 115 år nu tvingas lägga ner. Det lönar sig helt enkelt inte längre att ge ut tidningen.

I jakten på lönsamhet sätter nu allt fler mediehus sitt hopp till ”big data”. Det är enkelt uttryckt all den information som vi lämnar på nätet. 

Genom analyser av våra digitala avtryck vill man skräddarsy innehållet. Den som gärna läser om fotboll ska också erbjudas nyheter om fotboll.

Google och de andra jättarna ligger redan långt fram när det gäller det här.

I praktiken innebär det att algoritmer tar över en del av redaktörernas arbete. Målet är att läsarna ska få exakt det de vill ha. Det gäller både redaktionellt innehåll och annonser.

Och det är väl bra.

Jag vill naturligtvis helst läsa om det jag är ­intresserad av.

Men jag vill även läsa det jag inte visste att jag var intresserad av. Sådant som får mig att utbrista: Å fan!

Det gäller inte minst klacksparkar som den om Missan. De är naturligtvis inte viktiga som granskningar och avslöjanden. Men de behövs i mixen, alltså varje redaktions unika blandning av högt och lågt. 

Betrakta Missan som russinen i frukostflingorna: Något sött och gott bland alla hårdsmälta nyttigheter.

Just gulliga djurnyheter är dessutom säkra kort på nätredaktionernas klicklistor. Efter 20 år i branschen kan jag lugnt säga att jag aldrig upplevt ett större utbud av lätta grejer än idag.

Så när jag läser om hur algoritmer i framtiden väntas ta över redaktörernas arbete kan jag inte
låta bli att undra över resultatet. 

Kommer Missan att försvinna ur mitt nyhetsflöde eftersom jag helst läser om annat? Kommer jag bara att erbjudas artiklar om hemskheter och dåliga nyheter som bekräftar min uppfattning av världen?

Eller kommer jag tvärtom att översköljas av skojfriska historier om gamla katter och trebenta hundar – eftersom jag tydligen inte kan låta bli att läsa dem?

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 48 år.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Fru och två barn.

6 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

…föreslå en rakning.

2 Det skulle aldrig hända att jag… 

… tittar på Oscarsgalan. Inte min grej.

3 Det äckligaste jag vet är … 

… nä, den listan blir för lång på det här utrymmet. 

4  Jag skrattar högt när … 

… jag ser Peter Sellers som Guy Gadbois. Fortfarande.

5  Världen vore bra mycket vackrare om… 

… det kunde bli vår snart. Tiden före grönskan är den fulaste på året.

6  Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
…nej. 

De rosa korten, som ligger utspridda på marken framför Centralstationens huvudentré, visar en halvnaken, blond tjej. Visitkorten är reklam för en ”exklusiv” nattklubb, men någon tycks ha fått nog av att stå och dela ut dem i snögloppet, eftersom hela bunten dumpats på en av Stockholms mest trafikerade trottoarer. Det är mars månad och vädret är nyckfullt. I går var vindarna ljumma och solen varm, i dag tänker jag: ”Hon ser kall ut” om flickan på bilden.

Jag drabbas av kontrasten i att fem meter ifrån henne står en förskoleklass i lysande gula västar. De väntar på bussen i led om två och två, lyckligt ovetande om den sjaskiga annonskampanjen som havererat ett stenkast bort. Samtidigt slår det mig att det inte är jättelänge sedan den avklädda blondinen (är hon 18-19 år?) själv var en liten dagisunge i gul väst.

Efteråt kan jag inte låta bli att googla nattklubben, vars hemsida pitchar: ”En klubb för prominenta människor som gillar livets goda”, och: ”För dig som gillar diskretion i en avslappnad miljö med sexiga kvinnor”. Bilderna visar ”vip-rum” inredda i mustiga färger och utrustade med extrabreda dubbelsängar, där man föreslås dricka drinkar, champagne och avnjuta cigarrer tillsammans med ställets ”värdinnor”.

Jag fastnar i min research och sladdar in på en Flashbacktråd, där karlar under namnalias byter erfarenheter om sagda ”inneställe”. De diskuterar priser (skumpa kostar 6 000 kronor per flaska, ett vip-rum går loss på drygt 9 000 spänn), vad man får och inte får göra på rummet (”nakenstund med kroppsberöring över hela strippans kropp”). En stackars (?) sate hade bränt 40 lax på en kväll, trots att han lyckats pruta ner samlag från 35 till 10 000.

Det får mig att ruttna och jag förundras över att vi inte kommit längre. Funderar på hur de är funtade, och vilka de är, de här sunkiga männen vars drifter dikterar att det är okej att köpa kvinnor.

Det sorgliga svaret? Helt vanliga makar och fäder. 

Pappor med döttrar som är, eller har varit, förskolebarn i lysande gula västar.

En av mina absoluta favoriter i reklamsammanhang är Viking line-klassikern där något överförfriskade kryssningspassagerare åmar sig på ett fullsatt discogolv. Filmens genialitet ligger i den skyhöga humor- och igenkänningsfaktorn. För har du inte själv studsat omkring som en speedad tennisboll till The weather girls och It’s raining men, så har du definitivt (med ett rejält grepp om skämskudden) betraktat smådragna vänner som gjort det.

Redan de gamla romarna kände till fenomenet, sammanfattat av Marcus Tullius Cicero: ”Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit”. Alltså: ”Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig”.

Men helt skruvat är det inte att ta en svängom då och då, eftersom dansträning har visat sig vara rena dunderkuren för humör, flås och midjemått. I TV4:s Let’s dance vittnar kändisarna säsong efter säsong hur deras siluetter krymper i jakten på de perfekta slow fox- samba- och tangostegen. Jessica Andersson blev av med sju oönskade kilon, Frank Andersson tappade 15, och fjolårets tvåa, Steffo Törnquist, slog rekord genom att rasa 20 pannor.

Men du behöver inte tävla i tv för att foxtrotta fram en fin figur. I veckans Söndag kan du läsa hur Lotta Thenstedt, 51, fullkomligt förvandlade sitt liv genom att våga släppa loss på dansgolvet. Från att ha varit gravt överviktig har hon i dag valsat bort totalt 68 kilo.

Utan att behöva ett enda järn innanför västen.