Jag var 16 år när jag upptäckte att jag var feminist. Det gick till så här: En klasskompis som jag tyckte var dum i huvudet kallade sig själv för ”antifeminist”.

Inte ett särskilt ädelt uppvaknande, om man så säger.

Till en början var jag mycket riktigt också en poserande gymnasiekille utan någon djupare förståelse – jag praktiserade min nya ideologi främst genom att högljutt och ofta förkunna: ”Jag är feminist!”, gärna när min kvinnliga
samhällskunskapslärare var i närheten.

Det var inte mycket, men det var en början.

Grejen med att vara en posör är att man förr eller senare faktiskt har lärt sig en hel del, hur oengagerad man än först må vara. Plötsligt hade jag skrivit ett skolarbete om feminism, plötsligt lånade jag Simone de Beauvoir på biblioteket, plötsligt var Linda Skugge min idol.

Plötsligt handlade det inte längre bara om en läpparnas bekännelse.

Åren före millennieskiftet kom Nina Björks Under det rosa täcket, Fittstim och lagen om grov kvinnofridskränkning infördes. Det var här det började gå upp för mig hur utbrett mäns våld mot kvinnor är, hur många av alla de kvinnor jag träffade dagligen, eller bara såg på stan, som blivit slagna, våldtagna eller trakasserade. För första gången började jag förstå vad ordet ”patriarkatet” innebar.

Märkligt nog tog det ganska lång tid för mig att dra nästa logiska slutsats av siffrorna om kvinnovåldet – att, vänta nu, om så här många kvinnor har råkat illa ut på grund av män, då måste det ju finnas jättemånga män som slår och våldtar. Rent statistiskt så borde jag känna ett flertal våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Ska jag vara krass så var det en sak att veta att jag var omgiven av offer, och en helt annan inse att det kryllar av gärningsmän bara jag kliver ut genom porten. Det var lättare att acceptera att många människor råkade illa ut, än att många utförde hemska handlingar.

Rimligen borde den här insikten helt ha förändrat min syn på andra män, till mina vänner och kollegor. Men det har det inte, och jag har bara nyligen insett, och accepterat, varför.

Jag är en del av problemet.

Hur gärna jag än vill vara annorlunda, hur snäll, försiktig och medveten jag än tror mig ­vara, så är jag en av alla de män som förtrycker kvinnor. Nej, jag har aldrig våldtagit eller slagit, men det gör mig inte oskyldig. Jag har kanske ­varit lite väl påstridig när jag raggat på krogen. Jag har skämtat och fält kommentarer som ­uppenbart gjort kvinnor obekväma. Jag har råkat titta lite för intensivt på den där ensamma tjejen på tunnelbanan. Jag har låtit min hand ligga kvar aningen för länge på ett knä som uppenbarligen inte velat ha den där. Jag har tolkat: ”Nej” som: ”Inte just nu, men återkom gärna senare”.

Jag har helt enkelt omedvetet varit en del av den lågintensiva sexism som kvinnor ständigt måste förhålla sig till, som till ­ljudet av en getingsvärm.

Tanken på att min blotta närvaro kan orsaka obehag och rädsla är inte lätt att smälta, och den är ännu svårare att agera på. Hur ska jag göra för att bidra till en värld där andra människor inte ser mig,
i egenskap av mitt kön, som ett hot? Var börjar jag ens?

Jag har inte svaren, men jag hoppas att detta det senaste av mina feministiska uppvaknanden gör att jag kan börja vara en del av, inte problemet, utan lösningen.

Veckans krönikör

Namn: Magnus Edlund. 

Ålder: 37. 

Gör: Redigerare på Aftonbladet Klick.

Familj: Syster, flickvän, styvkatt. 

Bor: Telefonplan i södra Stockholm. 

5 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag … 

… ligga under en filt och inte bli störd.

2 Jag dansar om… 

… jag är kraftigt berusad. 

3 Det skulle aldrig hända att jag … 

 … tackar nej till gratis mat.

4  Jag önskar att jag hade skrivit …

… Harry Potter för då hade jag varit rik nu. 

5  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… ostron till förrätt, kalvlever anglais till huvudrätt och en ostbricka till efterrätt.