Hos oss är det en ständigt pågående diskussion. För är man som jag, gift med en man som älskar förändring, handlar en stor del av vardagssamtalen om att byta liv.

Därför blir jag inte särskilt förvånad när maken håller fram Ipaden och hojtar:

– Kolla på den här då! Jämtkrogen i Bräcke är till salu. Hotell, restaurang, inhomhusgolfbana – rubbet!

Dans entusiasm svalnar något när han inser att rörelsens prislapp ligger på runda 12 miljoner. Själv är jag ändå måttligt intresserad av att driva B & B-verksamhet i östra Jämtland, trots att jag har rötterna i landskapet.

Nej, för att jag ska lockas till ett fundamentalt livsstilsskifte, behöver äventyret äga rum i en exotiskare del av världen än Bräcke. För ju äldre jag blir, desto mindre attraherad är jag av det svenska klimatet.

Drömmen för mig vore att min äkta hälft fick en utlandsstationering i en nation med härligare levnadsförutsättningar. Någonstans där vi kan hasa runt i t-shirt och shorts under större delen av året. Spanien, Italien, södra Frankrike? Varför inte Alperna, så att vi får det bästa av två världar – närheten till Medelhavet om somrarna och fantastisk skidåkning under vinterhalvåret?

Det extrasmarta i den här magnifika planen är att Dan drar in degen, medan jag får en schyst paus i karriären för att fokusera på, pja … mig själv. (Och, okej då, barnen och Monty). Skulle tillfället uppenbara sig, skulle jag rösta ja till 100 procent. För vem vet vad som väntar runt hörnet? Livet är skrämmande kort, ett faktum som, föga förvånande, också blir allt påtagligare ju äldre jag blir. Kanske nappar jag på makens nästa förändringsförslag? Oddsen är höga.

Så länge det innehåller ingredienser som sol, skidåkning, och tid på att fokusera på … pja … mig själv.