Jag sprack från hål till hål!
NEJ, välj inte DET sjukhuset. Personalen var katastrofal.
Va, har du INTE bokat profylaxkurs ännu?
Smärtlindringen fungerade inte ALLS.
Aha, du har inte foglossning – ännu? Vänta bara.
Du är pigg NU? Vänta bara.
Passa för guds skull på att sova, för sen kommer du lida av sömnbrist tills barnet flyttar hemifrån.
Passa på nu att göra allt det där du vill hinna med, sen är det för SENT.
Pausknapp!

Jag har blivit en del av en värld där allt är tillåtet.
Aldrig förr har jag mött så många ärliga män­niskor.
En gravidmage triggar uppenbart i gång mammors enorma behov av att ventilera. Berätta sin historia. Låta mig ta del av deras upplevelser.
Ofta skräckupplevelser.
56-timmars förlossningar. Bebisar som har varit nära att dö. Hjärtskärande berättelser som givetvis berör, men som jag har svårt att ta in.
Hade jag inte varit så hög på hormoner hade jag förmodligen hamnat i en pre-förlossningsdepression.
Jag ber ofta inte själv om det. Jag ställer sällan frågan. Utan deras ord kommer ur dem som en ostoppbar flod som hittar nya vägar. Inga detaljer utelämnas, inte ens färgen på gardinerna i rummet.
Jag vet att ingen gör det med ont uppsåt. Spärrarna verkar släppa.
Lägg ner skrämselpropagandan, om jag inte ber om den.

Efter 33 år är jag nu medlem i den innersta cirkeln. En klubb med en privilegierad skara kvinnor som kan. Som många andra var jag rädd att just jag skulle vara den som inte kan. Inte förrän jag och min man stirrade på de där två blå strecken på graviditetstestets display en söndagsmorgon insåg jag min enorma lättnad. Vi som knappt försökt alls. Jag är en av dem! Jag är en av alla dessa utvalda kvinnor som fungerar som kvinna.
Klarar jag det där, klarar jag vad som helst. Leda världen, lösa världsfreden.
Jag får uppleva kvinnans enorma styrka, kraft och mod.
När den här krönikan publiceras är det cirka 79 dagar kvar.
Då börjar livet om på nytt.
Då håller jag i en liten pojke som är till hälften jag, till hälften min mans.
Först nu förstår jag vad livet går ut på.
Vi ska visserligen inte gå runt på små rosa moln och tro att en graviditet, en förlossning, att ta hand om en annan människa är en nysning.

För vägen dit är ingen dans på rosor. Förstoppning, svullna fötter, hemorrojder, foglossning är bara något av allt där som tydligen väntar.
Men jag kan väl få leva i min harmoniska hormonbubbla ett tag till. Jag kan väl få fortsätta snooza och inbilla mig att mitt barn kommer bli det snällaste, lugnaste mest harmoniska barn i världen?
Verkligheten kommer att komma ikapp mig utan predikan, pekpinnar och uppmaningar.
Jag lovar.

5 tankar i mitt huvud

1  När jag är sjuk vill jag …
… vara ensam.

2  Jag dansar …
… om det finns musik.

3  Det skulle aldrig hända att jag …
… äter smör. Har extrem smörfobi.

4  Jag önskar att jag hade skrivit klart min bok om farmor för att …
… då skulle jag ha lediga helger.

5  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… danskt rågbröd med tryffelsalami och Alpage-ost. Lever på mackor.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Trus.
Ålder: 33.
Familj: Gift med Mattias.
Yrke: Journalist.