Sidan som är uppe på datorn är tom.
Det är en dag kvar tills min bok ska skickas till tryckeriet och en sak återstår.
Dedikationen.
Huvudet är helt blankt.
Vem farao ska jag dedicera boken till den här gången?
Jag har tillbringat timmar med att gå igenom alternativen. Jag tänker på min förra bok. På hur rätt det kändes för tre år sedan att tillägna min sambo boken. Det var så självklart att tacka människan som stod mig närmast i världen ­genom att dedicera Fadersmord till honom.
Men tiderna förändras. Föga kunde jag ana då att samma människa ett år senare skulle skicka ett sms till mig och berätta att han inte skulle komma hem igen. Någonsin. Och att jag aldrig skulle se honom igen efter det. Hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade dedikationen sett väldigt annorlunda ut. Därför sitter jag nu med en tom sida och stirrar.
Vem kommer jag inte ångra om ett år?
Jag funderar på bokens huvudperson, mannen på death row. Men en dömd dubbelmördare kan sticka i ögonen på folk. Nej, han får ett tack i stället.

Jag funderar på läsarna som följde En vecka med döden på Aftonbladet. Men då kanske bokköparna som inte läste serien känner sig exkluderade. Nej, läsarna får ett tack i stället.
Jag funderar på expojkvän nummer två, som kom in i mitt liv efter sms-mannen och som i ett års tid fanns där. Men ett ex är ett ex av en anledning, och om jag har lärt mig något av min ­första bok så är det att vara sparsam med dedikationer till män i ens liv. Nej, extvåan får ett tack i stället.
Jag funderar på min bästis. Men i ärlighetens namn träffades vi nog inte en enda gång under bokens tillväxt. Hon var upptagen med man och barn, jag var uppfylld av bok. Bästisen får ett tack i stället.
Jag funderar på en annan av mina närmaste vänner. Men hon är också författare, och i hennes senaste bok fick jag inte ens ett ynka tack. Man KAN inte dedicera en bok till en människa som inte nämner dig i sitt tack, det är enkel ­matematik. Nej, min vän får ett tack i stället.
Jag funderar på min familj. Men deras bok­bidrag var att lyssna när jag sa ”jag åker och skriver bok i en månad och vill inte att ni stör”. Man kan ju inte dedicera en bok som tack för att ens familj håller sig undan. De får ett tack i stället.

Jag betar av bekantskap efter bekantskap. Går till sist in på Facebook för att ­fundera på om jag har glömt någon. Ingen känns klockren. Jag hittar en ursäkt till ­varje förslag. Något gnager i mig. Tills det plötsligt slår mig.
Det finns ju en självklar person.
En person som jag är dålig på att se, dålig på att lyssna på, dålig på att ge kärlek till, men som faktiskt – har jag äntligen lärt mig – förtjänar att bli sedd av mig, hörd av mig, en person som förtjänar min kärlek. En envis rackare, helt och hållet ansvarig för att boken finns. Hon och ingen annan.
Plötsligt finns det inga tvivel längre. Möjligtvis att jag verkar galen, men det tränger jag undan.
Jag ler när jag skriver dedikationen och skickar iväg Sju dagar kvar att leva till tryck.
Och tänker på hur glad hon kommer att bli när hon öppnar boken.

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 35.
Yrke: Reporter, kolumnist och författare.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Mamma, styvfar och deras respektive, samt fem bröder och deras familjer.

3 tankar i mitt huvud:
1 När jag är sjuk …
… vill jag ha en riktigt bra serie på Netflix, ett halvkilo lösgodis och en nybakad kladdkaka.

2 Jag dansar…
… om jag är glad. Vilket jag oftast är på morgonen. De bästa dansstegen uppfinns i köket eller badrummet före klockan 08.15.

3 Som min sista måltid i livet …
… skulle jag välja baconlindade dadlar och min egengjorda bacon- och kycklingtårta. Bara jag får knaperstekta bacon innan så dör jag nog lycklig.