Det har snart gått 35 år sedan lottofebern drabbade oss.

Eller om det var Hoppet. Hoppet om de stora, arbetsfria inkomsterna. Hoppet om ett liv i sus och dus. Hoppet om nya himlar och en ny jord?

Med lottovinsten skulle man kunna få uppleva ­Jehovas vittnens efterlängtade paradis på jorden ­redan i dag. Utan att passera ”GÅ.” Livet skulle kanske inte bli evigt. Men jämmerdalen skulle för alltid vara förändrad. Åtminstone för mig.

Jag har flera kompisar som spelar. En del rätt tungt. En, jag säger en, vann en massa pengar som han snart, men klokt, investerade i sanslöst dyr skotsk maltwhisky som vi i vänkretsen mer än gärna hjälpte honom att göra slut på.

Men varken han eller de andra har varit nära att kamma hem storkovan. Och med storkovan menar jag ett sjusiffrigt belopp.

Den enda gång jag själv vunnit något var det ­också sjusiffrigt: 7 kronor.

Hästar har aldrig varit min grej, annat än som ­pålägg på mackan. Så långt före Lotto var det i ­princip bara Stryktipset och det gamla hederliga ­Siffertipset som gällde.

Vissa följde Putte Kocks tips i tv och vann aldrig. Storlirarna i klassen tipsade enligt eget gottfinnande och spelade bort matinépengarna den veckan också.

Siffertipset, där man skulle tippa resultatet på fem matcher, var modellen för den som ville dra in storkovan. Det var mycket svårare, men som sagt, det var där de riktiga pengarna fanns inom räckhåll.

Jag och min kompis Zeke brukade tippa ett par rader var på vår gemensamma kupong. Det var strängt förbjudet. Ordningsreglerna på Lillänget i Sollefteå förbjöd allt spel om penningar och penningars värde på skoltid. Men vem brydde sig om sådana petitesser om man ville se stålarna forsa in?

Vi vann dock aldrig.

Utom den 30 november 1963 då vi skulle ha haft alla rätt. Om vi bara hade fyllt i kupongen. Och hade haft vett att lämna in den.

Sedan dess har jag aldrig spelat. Men ändå: Hur många gånger har man inte läst om storvinsten?

Och suckat tungt när man har läst om någon i närheten som så plötsligt – och så oförtjänt plötsligt – har fått bada i pengar. Som den där i Norrköping som sopade hem 237 lottomiljoner för två år sedan.

Så fruktansvärt orättvist.

Varför inte jag? Varför, varför?

Det faktum att jag inte fyllt i en enda lottorad i ­hela mitt liv har kanske något med det att göra.

Men i alla fall! Så fruktansvärt orättvist!!

Du känner förstås ungefär likadant. Det gör väl förresten alla rättrådiga människor som tycker att vinstpengar har något omoraliskt över sig – så länge det inte är man själv som vinner. Helst med så liten insats som möjligt.

Men tack och lov så finns det rättvisa. Tack och lov finns det tidningar som den här. Och tack och lov så dräller världen av stormrika vinnare som, tack och lov, gjort av med rubbet på nolltid.

Och hur skönt känns det då inte att få läsa om de stackare som – i  motsats till om till exempelvis jag hade vunnit – blixtsnabbt slarvat bort pengarna och efter en kort tid i sus och dus fått krypa tillbaka till den fattiga gråtrista värld de kom från. Och rätte­ligen hör hemma i.

Utan skumpa till frukost. Utan kaviar. Utan lyxbilar och exotiska långsemestrar. Och utan Rolex, handsydda skor, skräddarsydda kostymer, massvis med nya vänner och annat man kan vara avundsjuk på.

Visst känns det fint? Och visst känns det bättre ju mer de blåst bort innan kassan plötsligt ekade tom?

Hö, hö, ring till Lyxfällan liksom!!

Veckans krönika
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 62.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria och sönerna Magnus och Einar.
Bor: Lägenhet i Uppsala.

5 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag …
… bara dö. Så fort som möjligt.

2  Jag dansar om …
… jag får betalt.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… snackade skit om min chef  – så att han hörde det.

4 Jag önskar att jag hade skrivit …
… boken Sonen för att bättre än så kan det knappast bli. Men Phillip Meyer hann före…

5 Som min sista måltid i livet, ­skulle jag välja …
… vet inte, jag kanske redan har ätit den.