Startsida / Inlägg

En tröst att andra också kan ha ångest

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacJag var ett tyst barn. Jag satt mest i ett hörn och ritade och kom någon förbi nöp jag dem för att de skulle lämna mig ifred. Så tyst var jag att mina föräldrar trodde­ att det var något ”fel” på mig. När jag var fyra år tog de mig till läkaren för att kolla vad felet ­kunde bestå av. Jag fick göra lite olika tester och sedan­ kom domen. En dom som jag har fått återberättad för mig kanske hundra gånger. En mening­ som så att säga har definierat mig och min roll i familjen. ”Nej då, hon är inte alls dummare än andra barn, snarare tvärtom, hon är bara ­lite egen.”

Inte dum alltså, men egen och tyst. Eller, det numera lite upphöjda modeordet introvert. Jag började prata mer efter det, och slutade att nypa folk. Men jag var fortfarande ganska tyst. Och räddhågsen. Om vi hade gäster hemma gömde jag mig på mitt rum. Behövde jag kissa lyssnade jag noga vid dörren så att jag skulle slippa möta någon i hallen.

Första dagen i skolan var hemsk. Jag ville bara hem till mina böcker och mina gosedjur i mitt stängda rum.

Sedan blev det lite bättre. Det var ju roligt att lära sig saker. Det var roligt att vara duktig på ­saker.

Men det var alltid hemskt att hålla föredrag. Jag var nervös i flera dagar i förväg och brukade lära mig allt utantill och riva av det i rasande fart för att få det överstökat så snabbt som möjligt.

Så har det fortsatt. Föredrag, tal, jobbintervjuer, läkarbesök ja, allt som sätter fokus på mig har gjort mig fullständigt skräckslagen. Hjärtklappning och rodnad har nog alltid ackompanjerat mig, men på senare år har en djävulsk följe­slagare gjort entré: Darrningen.

Det är svårt att genomföra ett föredrag när ­benen darrar så att man inte kan stå.

Det är också väldigt frestande att undvika ­kurser, möten och kanske till och med fester för att undvika att börja darra så man knappt kan stå eller gå.

Och när man börjar få panikattacker i affären eller på flygplatsen är det frestande att börja ­undvika att handla och flyga också.

Men det vore nog tråkigt, i längden, att bara sitta i sin lägenhet och beställa mat från internet.

När jag sju år gammal och kom hem från första skoldagen och ville fly in på mitt rum hade jag ingen aning om vad social fobi var för något.

När jag gick på min första jobbintervju hade jag noll koll på att det fanns något som hette generaliserat ångestsyndrom.

Och när jag fick min första panikångestattack hade jag, på klassiskt manér, ingen aning om att det var en sådan jag hade.

Nu har jag läst på och börjat prata med folk jag känner och ”jag är inte ­ensam-känslan” är tämligen oslagbar. Att veta att andra också kan må så här är en enorm tröst när det är jobbigt.

Men liksom de extroverta alltid hörs och syns mest har utåtriktade diagnoser som ­adhd fått mer fokus än de ­inåtriktade som ångest och sociala fobier. Jag hoppas de senare får mer uppmärksamhet (trots att uppmärksamhet är det sociala fobikern fruktar mest …).

För jag har förstått att jag inte är dum, snarare tvärtom, men lite egen. Och nu vet jag att andra kan ­ ­vara det också.

Veckans krönikör
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 40.
Bor: Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

4 x tankar i mitt huvud:

När jag är sjuk vill jag …
… vara ifred.

Jag dansar om …
… jag har druckit minst två glas och hör en låt med Shaggy eller Sean Paul.

Det skulle aldrig hända att jag …
… åt kött.

 Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… en portion palak paneer och ett ost- och chilifyllt nan-bröd.

  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB