Debatten svänger.

Nu höjs röster för att allmän värnplikt ska återinföras. 

Mycket tack vare det allt mer aggressiva vapenskramlet från Vladimir Putins totalitära regim. 

Jamen, gör det. Förhoppningvis blir i så fall fler generationer av unga män och kvinnor fredsälskande vapenvägrare. 

Jag gjorde lumpen på 90-talet på det numer nedlagda regementet för lapplandsjägare i Kiruna, I 22. Det kan vara svårt att tro när man ser mig i dag, men som 19-åring utbildade jag mig till stridspitt under den militära beteckningen 901 Larsson. Jag gjorde ett halvhjärtat försök, åtminstone. 

Förklaringen var att min storebror gjorde samma utbildning åtta år tidigare – vem vill vara sämre än sin storebror? – och att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra efter studenten. 

Lapplandsjägarnas uppgift var att smyga sig in bakom fiendens linjer, som i tio fall av tio var ryssen, gömma sig och utföra listiga sabotage. 

Det krävdes mod, kondition, kamouflage och en förmåga att gå eller åka skidor jättelångt med 40 kilo på ryggen, ett automatvapen runt nacken och gärna en pulka också.

Lapplandsjägarna räknades tillsammans med kustjägarna och fallskärmsjägarna som ett elitförband. 

Kanske det. Men min årgång kändes ofta som Jönssonligan i basker, ledda av fänrik Fnatt, löjtnant Tratt och överstelöjtnant Hatt, med flera. 

I tio och en halv månad vaktade jag otaliga myrar i olika kallhål utanför Kiruna. Ryssen kunde komma springandes med höga knän över ett dike i Kalixfors när som helst, det vet ju alla. Bara för att Kreml vill jävlas lite. 

Jag pepprade ännu fler pappfigurer till döds och lärde mig vikten av att vårda fötterna som den sista droppen vatten. Få saker skrämmer marscherande soldater mer än skavsår. 

Under vinteröverlevnaden, en vecka i fält med extremt lite vätska och föda, var jag så trött att jag började hallucinera och såg små gröna tomtar hoppa ner från granarna och explodera i mörkret. 

Men det fanns roliga saker också. 

Som när löjtnant Tratt spelade alla ett spratt och pluggade muslimska böneutrop i logementets högtalarsystem och fick överstelöjtnant Hatt att se ut som en ilsken ketchupflaska i ansiktet. 

Eller när en dude fick tag på en befälsuniform, radade upp en korridor av nyinryckta rekryter mitt i natten och körde skiten ur dem. Hela regementet fick sig en ordentlig uppsträckning efteråt. 

Alla visste givetvis vem den skyldige var. Han var från Pajala. 

Eller när vi fick stå i våra grötrockar i givakt nere i en isvak med vatten upp till axlarna och säga till befälet: ”Fänrik, 901 Larsson anmäler om att få stiga upp ur vaken.”

Om man råkade stamma av kylan, och det gjorde a-a-a-alla, fick man vackert göra om proceduren igen. 

Så sent som på 90-talet hette det att lumpen lär killar disciplin, de blir helt enkelt män. 

Personligen tycker jag nog att våga vägra order och att ifrågasätta allt är mer värdefullt. Men nog uppfostrades vi emellanåt till en vanart av män, alltid. 

Om någon sackade efter under övningarna straffades ofta hela gruppen, vilket gjorde att den kollektiva ilskan vände sig mot ”den skyldige”. Föraktet för svaghet kunde växa i bördig jord. Som flera befäl uttryckte saken – tjänstgöringen var inget för fjollor.

I lumpen fick jag för första gången höra jämngamla personer prata om att straffa sin partner sexuellt, mest för att lätta på trycket efter en särdeles slitsam övning.

Åh, unga hormonstinna grabbar i grupp. Som det hette i en gammal amerikansk reklamfilm – you can’t beat the feeling.

Krävs det sådant och lite till för att människan ska bli en framgångsrik mördarmaskin i strid?

Alla borde dagligen be någon form av bön om att vi aldrig drabbas av krig.

3 tankar i mitt huvud:

1 Om jag skulle rekommendera en ”världen går under”-bok till så …

… måste det bli fantastiska ”Station eleven” av Emily John St Mandel. 

2 Om det finns en fiktiv karaktär som jag önskar livet ur just nu är valet självklart …

… det sadistiska ärkesvinet Ramsay Bolton i ”Game of thrones”. 

3 Om jag skulle se om en enda film i sommar skulle det bli …

… Richard Linklaters Boyhood. Bli inte förvånad om det oförglömliga storverket handlar om ditt eget liv.