På tv-nyheterna ser jag snyggministern i snyggkostymen på besök i fulförorten. Det ska ges mer pengar till idrottsrörelsen. Den är ju en sådan ”fantastisk plattform för integration”.

Inget ont om integrationsministern eller om snyggkostymer. Ministern verkar ödmjuk och är värd alla sina turkiska twitterbeundrare. Och snyggkostymer är som namnet antyder snygga. Inget ont heller om fulförorter. De är inte nödvändigtvis som namnet antyder fula.

Och framför allt inget ont om idrottsrörelsen.

Eller vänta, förresten. Varför inte? Varför inte ta och prata lite skit om idrottsrörelsen? Jag tycker faktiskt att det är på tiden.

Idrotten tillskrivs sådana fantastiska egenskaper. Den ger demokratisk fostran, övar samarbetsförmågan, lär ungarna kämpaglöd och ger mening med tillvaron. Den bygger broar, ger vänner, på planen är vi alla lika. En sportad kropp är en sund kropp och däri en sund själ. Och nu ska den också lösa problemet med vi och dom. Kasta ut lite bollar åt folket så ska ni se att, tjoff, alla fattar varandras händer och sjunger ”We shall overcome”.

MEN: Vad vi alla vet men helst inte pratar om är att idrotten är skoningslös. Redan från flick- och pojklagsålder favoriseras talanger, lag toppas, matchens stjärna får pris, de bästa sugs upp av elitsatsande klubbar. Lägg därtill en föräldrageneration som i sina delar tappat vettet och står och skriker sig blå vid sidan av.

Detta pågår samtidigt som resten av samhället kämpar för att vara en motvikt mot darwinismens survival of the fittest. Världens pedagoger har för länge sedan fattat att om du säger till ett litet barn att hon eller han är dålig på någonting, då kommer 1. prestationen sjunka ytterligare och 2. självförtroendet dala.

Men om du ägnar dig åt någon sport förväntas du må bra av att få veta hur jävla usel du är.

Inte nog med det. Här odlas myten om talangen.

Inom säg matematik accepterar vi inte att någon är usel. Då är man bara inte en av de starkaste eleverna. Och det blir mattelyft och extralektioner. Alla kan räkna bara de får rätt stöd och förutsättningar.

Är du dålig i idrott blir det inga åtgärdsplaner eller stödundervisning. Bara ett dåligt betyg. Du är dålig på att kasta en boll punkt slut. (Observera att jag här inte nämner klubbidrotten då den inte befattar sig med folk som inte kan pricka bollen i korgen, soo much för den demokratiska rörelsen.)

Varenda intelligent unge får snabbt lära sig att vara ödmjuk med sin intelligens. Inom idrotten är det tvärtom; den som är lite bättre på att joxa med trasan får ett carte blanche att vara ett asshole mot resten av världen.

Och idén att idrotten är nyckeln till integration bygger på någon vanvettig föreställning om utlänningen som den ädle vilden. En oslipad diamant som ska danas av svensk folkrörelse. En hungrig underklassfigur vars överlevnadsinstinkt inte curlats bort av ängsliga övremedelklasspäron som vuxit upp med silversked och fria skolmåltider. En Zlatan som i och för sig inte kom hem till kött och potatis på bordet, men satan vilken bolltalang ändå.

Med allt detta sagt, jag har absolut inget emot idrott. Jag är uppvuxen inom idrottsrörelsen och fick som medelmåtta inga större trauman. Men jag är nöjd över att i stället för en fotbollsmorsa få vara en orkesterförälder. Där lär sig ungdomarna bokstavligt talat att samspela. Med enda skillnaden att i musiken förlorar ingen.

I kommunala musik- och kulturskolor vimlar det av barn som i skuggan av den fantastiska idrottsrörelsen skapar ljuv musik.

Se det som ett tips, alla ministrar, nästa gång ni ska ut och integrera!

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 45.
Familj: Ja.
Bor: I Stockholms nordvästra förorter.
Gör: Jobbar på Aftonbladet.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… min kollega Sara Milstead. Jag har ju ännu inte hämnats det läskiga beundrarbrev hon skickade mig som hämnd för att jag facerapade henne (tog hennes obevakade dator och skrev på Facebook att hon var på smällen). Dags att ta upp den fejden igen!

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla om det ligger choklad på kudden.

3 Jag blir rädd när …
… hemtelefonen ringer. På riktigt! En kvarleva från ett traumatiskt samtal jag fick för över 10 år sedan.