Det är en tidig semestermorgon i juli och efter närmare en månads vila från tuffare puls- och muskelträning, ska jag köra en timmes PT-pass, signerat Erika Nordenström-Benninghoff från Ikko fitness i Östersund. Det är bara jag och min kompis Fia Gulliksson som har dykt upp. Vi kommer med andra ord ha fullt fokus från Erika.

Vilket ju är bra.

Och samtidigt lite oroande.

För jag känner Fia. Hon är en tävlingsmänniska. Och jag är nog mer vinstsugen än jag begriper. Så även om vi båda går in helt prestigelöst under den första delen av passet, är vi råtaggade när vi ska avsluta med tre snabba backintervaller.

Fia vinner de två första. Men när det är dags för den tredje och sista, tänker jag: ”Nu jävlar”, och spurtar i väg. Efter tre steg smäller det till. Det känns som om det sprättande gruset gett mig ett stenskott mitt på vänstra vaden och jag hinner fundera att det där blir nog ett rejält blåmärke, men har inte en tanke på att stanna.

Men det måste jag. För mitt i fjärde steget tar det totalstopp och jag inser att något gått sönder. Mer eller mindre mycket. I värsta fall en akut hälseneruptur (AHR), något som vore typiskt för både min ålder och aktiviteten i sig. En snabb googling resulterar i: ”AHR är tydligt kopplat till idrottsutövande på motionsnivå. I typfallet drabbas den som nyligen påbörjat eller återupptagit sitt motionsidrottande”.

Läkaren på vårdcentralen konstaterar tack och lov bara en rejäl muskelbristning, spänner ögonen i mig och tycker att jag ska tagga ner en smula:

– Du är inte 25 längre, säger han och får mig att lova att lägga min kom i gång igen-ambition på is ett tag.

Han ordinerar vila och två Naproxen per dag i tio dagar, vilket i min värld suger. Men. Det hade självklart kunnat vara värre.

Mycket värre.

Jag läser om Christina Pettersson, 41, och skäms plötsligt över min självömkan. För ett år sedan tvingades hon amputera både armar och ben efter en blodförgiftning. Trots sitt handikapp konstaterar hon att det viktigaste är att få leva.

– Inget pris kan väl vara för högt för att få finnas till? säger hon.

Respekt, säger jag och lovar Christina att aldrig ta mina ben, fötter, armar eller händer för givna en enda gång till. Jag ska vara rädd om varenda kroppsdel.

Särskilt i backintervaller.