Startsida / Inlägg

Det viktiga kanske bara är en illusion

av Söndagsredaktionen

Zandra_lundbergJag sitter på ett kafé och jobbar. Storstadsklyschigt, jag vet. Dagens lunch är en morotssoppa, den härliga, pratsjuke mannen i kassan bedyrar att den är alldeles utsökt. Jag vet inte jag. Inte är det någon av de mer omvälvande matupplevelser jag haft, men jag tar den här stunden och koncentrerar mig på att äta i lugn och ro, utan dator.

Försöker koncentrera mig i alla fall.

Vid bordet intill sitter en tjej, kanske 20-­­någonting, och pratar högt.

Jag vill egentligen inte lyssna men det är svårt.

Hon pratar med sin pappa. Går på om sitt liv. Om sin praktikplats, om löneförhandlingen inför hennes sommarjobb, om kompisars jobb, sin pojkväns jobb och om lägenheter. Hon vill gärna­ köpa en egen lägenhet och hon vill att han ska hjälpa med kontantinsatsen. Pappan lyssnar och nickar.

Han är propert klädd. Mörk kavaj. Håret är kammat bakåt. För en stund blir det tyst. Han börjar trevande leta efter orden. Han pratar lågmält.

Jag har dåligt samvete för att jag lyssnar, men nu kan jag omöjligt låta bli. Det är som att ha hamnat i en filmscen. Musiken från högtalarna är som tonsatta till stämningen.

Han ska till sjukhuset. Han mår inte bra. Han har inte gjort det på ett tag. Inte det senaste året, egentligen. Läkarna har hittat felet. En tumör. Cancer. Nu ska den opereras bort. I morgon.

Han tittar ner i bordet.

Dotterns röst är upprörd.

– Varför har du inte sagt något? Pappa! Vad är det som händer?

Han skakar bara på huvudet.

Han ville ju inte oroa någon.

Jag har hört tillräckligt. Rotar fram mina hör­lurar ur väskan och fipplar fram en låt som kan dränka samtalet bredvid mig. Berörd av det jag nyss fått höra. Det som egentligen inte har ­någonting med mitt liv att göra.

Samma vecka får jag ett sms av en person jag älskar. Hans pappa har opererats akut och nu ­ligger han på intensiven. Han vakar vid sjuk­hus­sängen varje dag. En respirator håller i gång ­pappans andning. Slangar, skärmar och nålar. Sjukhuspersonalen kan inte lova eller förutse ­någonting. En timme i ­taget, säger de.

Jag åker för att hålla honom sällskap och frågar­ en kväll om han har sagt allting som han behöver säga.

– Jag vet inte. Jag tror det.

Vad ska han egentligen svara? När har man sagt allt?

Han smeker varsamt sin pappas hår och ­viskar.

– Jag finns här.

Ibland får vi påminnelser om vad det är vi är mitt uppe i. Livet. Hur det oftast bara ­pågår, med att-göra-listor som byggs på och byggs på. Jobb, pengar, planer, ­renoveringar, semestrar. Nästan som förblindade vandrar vi runt med ­våra vardagliga ­bekymmer tills det plötsligt händer någonting som får oss att vakna upp. Att inse att allt det där vi trott varit så ­viktigt egentligen bara är en illusion. Det är inte­ det viktiga. Men det är lätt att glömma.

Det viktiga är kärlek. Våra relationer. De vi ­älskar. Att leva så kärleksfullt som möjligt.

För när allting ställs på sin spets kommer kärlek alltid ­före allting annat.

  • Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB