Jaha. Jaså. Det är så här det känns att vara­ gammal.

Ålderdomen är inget man riktigt inser själv, den smyger sig på som en mardröm om morgonen. Ålderdomen, till skillnad från mardröm­men, har inget lyckligt slut och kan bara­ förnekas ett visst antal gånger tills man måste inse att ja, de som är 20 år i dag har helt andra intressen än du även om du känner dig ­likadan som när du var 20 eller åtminstone 25.

Troligtvis är vi ungefär som när vi var 25.

Det är just det som är ålderdom.

25 är bara ungt om man faktiskt är 25. Är vi 43 ­eller 60 och lyssnar på våra Oasis-, Kent- och ­Madonna-skivor och tycker att Nicole Kidman, Julia Roberts, Mel Gibson och Brad Pitt är riktigt heta filmstjärnor så är vi 25. Men bara i vår egen värld.

Du behöver använda Kik, Instagram, Snap­chat och Tinder och inte bara lyssna på Avicii utan också tycka att Avicii är bra för att ens ­påminna om en 25-åring. Du behöver tycka om Game of thrones och True blood. Du behöver veta vad Kenza, Kissie och Zara Larsson faktiskt bloggar om, inte bara känna till deras namn.

Eller kanske beskriver jag 15-åringar nu. 15 eller 25 – vad är skillnaden? Inte vet jag. Jag är gammal. Jag inser det nu.

Min ålderdom stod klart för mig när jag an­lade ett litet trädgårdsland.

Det har hänt tidigare att jag grävt ner en dragonplanta. Jag har köpt matjord och gödsel. Jag har läst instruktioner om hur man bäst sår en gräsmatta. Jag har googlat hur man odlar vitlök. Jag har vattnat zucchini. Jag har hjälpt till.

Det här var annorlunda.

Jag tyckte om det. Jag njöt.

Jag hade skaffat ett projekt. Jag hade köpt två tomat­plantor på ett ställe, en annan planta på ett ­annat ställe och så hade jag två plantor till som jag stulit från svärmor som jag nu grävde ner i marken och jag älskade situationen. Det var spännande.

Spännande? Att försöka odla tomater! What?

Jag släppte spaden, andades djupt och tänkte: Jaha ja. Jaså. Det är så här det känns att vara gammal. Sakta, i stort sett utan att jag märkt det, har mitt liv förskjutits hit. Till en helt orimlig plats.

Det kan inträffa hos en 25-åring också – man kan bli gammal när som helst och vill du vara gammal länge bör du bli gammal i god tid, som Cicero uttryckte saken – men det hade inte kunnat hända mig. När jag var 25 var en rockfestival spännande. SMS-roulette på en efterfest var spännande. Att vara olyckligt kär var spännande. En bilresa från New Orleans till San Francisco var spännande.

Nu är tomatplantor spännande.

Tomatplantor.

Fantastiskt som det kan bli.

Eftersom jag inte vet om jag ska skratta­ eller gråta – å ena sidan är det ­väldigt behagligt att något så ospännande plötsligt är spännande, å andra sidan känner jag mig som 75 år – så går jag inte ”all in” i tomatplantorna, inte än, inte detta år. Jag minns inte vilka sorter jag köpte. Jag vet inte vilka som ska ”tjuvas” och vilka som inte bör tjuvas. Jag tänker inte glasa in dem, inte ­använda fiberduk – inte köpa­ en tomatodlingsbok.

Jag planterade dem, stagade upp dem och nu rensar jag ogräs och ser till att de ständigt är fuktiga och hoppas på sol. Det får räcka. Det är ingen tävling. Målet är ingenting, vägen är allt. Det inser man som gammal. Jag andas och njuter av att njuta av något jag aldrig trodde att jag skulle njuta av.

Och alltför mycket spänning är inte bra för blodtrycket, inte vid min ålder.