Nio års passion.

Sedan stod det klart – åtminstone för mig – att vi hade nått vägs ände. Orsaken: En ny, dansk kärlek.

Så jag gjorde som i dåliga filmer, jag gjorde slut med ett mejl. Ett smärtfritt snitt, över på tio sekunder.

Reaktionen kom med vändande mejl. Mitt slut hade tagits emot med sorg. Kunde jag tänka mig att tänka om? Om belöningen bestod i ett nytt prenumerationserbjudande med fjärde numret gratis?

Jag klickade i nej-rutan.

Efter nästan ett decennium med landets bästa inredningstidning i min brevlåda har jag bestämt­ mig för att slut är slut.

Om man leker med den befängda tanken att allt har en mening så tog meningen med att masskonsumera inredningsmagasin tvärt slut en regnig eftermiddag i slutet av maj.

Efter några timmars vånda och dividerande med än försäljaren, än maken så lämnade jag över mitt Visa-kort och fick i gengäld fyra danska stolar som jag alltid drömt om. I alla fall i fem år.

Med dem slog inte bara ekonomin i botten utan också behovet av ständig jakt efter ny inspiration.

Ja, ja, fast det är löjligt att här påtala att det enda som räknas är tak över huvudet och mat på bordet. Det vet vi ju alla – det och att barnen är friska.

Men sedan skiljer sig preferenserna i ärlighetens namn åt. Någon går på krogen varje helg, byter bil varje år, firar jul i en svenskkoloni i Thailand, fyller garderoben med vin, skåpen med smink eller megamatvagnar med snacks varje fredag.

Det är ett fritt land och jag är trött på de som hånflinar åt kärleken till hemmet.

Jag älskar verkligen mitt hem. Längtar varje dag hem till den mörkgreigea hallen med kalkstensgolv från 1930-talet, till det vilsamma vardagsrummet med utsikt över fjärden och dotters havsgröna rum med otaliga gosedjur. Till tv-rummet med den turkiska trasmattan, badrummet i natursten som gör att det känns som att duscha utomhus, till vårt sovrum med ljusblåa väggar – och till köket.

Sedan de fyra danskarna med flätade sitsar flyttade in runt köksbordet är jag färdig.

Förmätet eller inte. Mitt hem är mitt hem och för mig nu perfekt.

Äntligen slipper jag köpa högar av franska, ­belgiska och danska magasin à hundra spänn på varenda flygplats jag besöker, och stapla inredningsböcker om venetianska palats och modernism i Los Angeles. Äntligen slipper jag ångestbläddra förbi korsikanska strandvillor med såpade sideboards som tar upp pinjeträdens magi, och den ena fulländade danska lägenheten i Köpenhamn efter den andra. Inte heller behöver jag plågas av att inte äga ett ombyggt stall i Toscana eller det moder­niserade byhuset insprängt i bergen ovanför Nice.­

Jag bor redan på den bästa av alla platser. Säkert du också!

I ett land som åtminstone är bland de sista ut i det nationalistiska haveriet, ett land med relativt balanserad ekonomi och alla förutsättningar att förbli civiliserat.

Omgiven av dem jag älskar, och nu även köksstolarna i mitt liv.

Skulle jag mot förmodan komma på andra tankar finns en hel vind full med makens gamla klenoder.

Nej, det enda som väntar fram­över är välkomna besparingar på tidningsutgifter – och naturligtvis de hånfulla kommentarerna. Om att det bara kommer att ta en vecka tills jag hittar ett nytt inredningsprojekt.

Den som hånar får se. Själv sitter jag bekvämt där jag sitter i mitt kök och tittar­ ut över ett hav av utslagna syrener som växlat över till sommargrönska.

Eller som stolarna skulle uttrycka det: ­Glædelig sommer!

5 tankar i mitt huvud

När jag är sjuk vill jag … bli frisk och få panerade zucchinis.

Jag dansar om … någon bjuder upp och musiken är à la vinyl. 

Det skulle aldrig hända att jag … blev imponerad av någon på grund av social eller ekonomisk status.

Jag önskar att jag hade skrivit… färdigt det jag skriver på.

Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … en middag på en restaurang med fånigt rullband så att livet aldrig tog slut. Alternativt panerade zucchinis.