Det är lördag kväll, vi är på inflyttningsmiddag hos goda vänner när min mobil ringer. Displayen visar att det är vår 17-åring, Joel, som är i Köpenhamn över sommarlovets allra första helg med sin bästis, Johannes.

Hittills har han svarat, mycket kortfattat, ”ja” och ”nej” på mina mamma-sms, som jag skickat med metodisk regelbundenhet för att stämma av att grabbarna fortfarande lever. Så när telefonen nu trudeluttar med Joels signal är min första känsla ren och skär skräck. Att han över huvud taget hör av sig är illa nog. Att det är ett riktigt samtal kan bara betyda att han är på sjukhus, eller har slut på cash.

Möjligen både och.

Därför svarar jag, något abrupt:

– Hej älskling. VARFÖR RINGER DU?!

– Ja … eh … Jag ville bara checka in, liksom, svarar han med en lätt besviken ton.

Jag skäms lite, men är så van att han, som de flesta andra i samma ålder, hellre använder emojis än talat språk vid telefonikommunikation, så har förväntat mig total verbalskugga under den fyra dagar långa Danmarkstrippen.

– Det är ju … jättetrevligt av dig, svarar jag och försöker mildra mitt första utbrott genom att fråga hur de har det.

– Jättebra, vi har cyklat hela dagen och varit på loppis.

Nu är jag imponerad. Killarna har turistat. På vuxenvis. Kanske stämmer det där som många säger, att ungdomar faktiskt blir något så när ansvarstagande när 18-årsdagen annalkas? Joel fyller i september och det känns som att det har hänt en massa på mognadsfronten bara under våren.

Ändå kan jag inte låta bli att skicka med en förmaning om att han ska hålla koll på pengarna. Både vad gäller ficktjuvar och budget.

– Kom ihåg att ni inte kommer hem förrän sent på måndag kväll. Stålarna ska räcka i två dygn till.

Han svarar och jag hör hur han ler:

– Morsan, det är lugnt.

På måndag eftermiddag hör han av sig. Kontanterna är slut, så kan jag swisha ”nån liten peng för vatten och kanske nåt mindre att äta”?

Hur han kommunicerar detta?

Via sms.

Så klart.