Det är sommar och vi stadsbor förvandlas åter till naturromantiska badjävlar.

Vi packar in ungar, ekologiskt rosévin och designade badbrallor i proppfulla stadsjeepar och beger oss i tiotusental till våra hyrda, ärvda, lånade eller köpta torp.

Sakta kryper köerna ut från stan.

Få ägnar trafiken i mötande riktning en tanke när vi rullar ut till den landsbygd vi alltför sällan ser under resten av året.

Där väntar några veckors avkoppling bland ko­skit, skördetröskor och sädesfält.

Äntligen ska man få pusta ut och följa sin egen klocka.

Under några korta veckor ska barnen få chansen att uppleva vår undersköna natur och knyta an till den levande landsbygd vi själva upplevde som barn.

Det är åtminstone tanken.

Verkligheten ser annorlunda ut.

Instängd i stugan i hällregnet har man inte en chans att fly undan Nerfpistoler, Avicii, tjafs och tjat. Det är trångt och primitivt och myggigt och långsamt och vidbränt på grillen och det stinker skit på utedasset och inget bredband och fy fan vad man längtar tillbaka till stan redan efter ett par ­dagar.

Kanske är det då man tar på sig regnkläderna för att visa barnen det där magiskt levande kulturlandskapet som man själv upplevde i sin egen alltmer avlägsna barndom. Ni vet, de snälla kossorna i hagen. De fyra sädesslagen. Peka och förklara skillnaden mellan harv och skördetröska. Typ.

Om inte förr så lär man då upptäcka att landsbygden inte längre är vad den var. Tvärtom.

I all tysthet pågår en av de mest omfattande strukturomvandlingarna som landet upplevt:

Jordbruksdöden.

Ty dagens lantbrukare slåss på en världsmarknad där det enda konkurrensmedlet är priset. Och i den konkurrensen står sig det hårt reglerade svenska jordbruket rätt slätt. Som med det mesta i den globaliserade ekonomin är det de minsta ­aktörerna som dukar under först.

De senaste decennierna har tusentals smågårdar runt om i landet köpts upp av mer penningstarka grannar.

Resultatet: Lantbruken har blivit färre – men tio­faldigt större.

På 25 år har nio av tio jordbruk försvunnit.

Samtidigt: Mellan 1981 och 2010 ökade antalet jordbruk på över hundra hektar, alltså en kvadratkilometer odlingsmark, med 97 procent.

Den jordbruksmark som inte köpts upp har helt enkelt övergivits. Glöm allt det där med öppna landskap. Nu är det sly och snårig granskog som regerar på den bördiga mark våra förfäder bröt ryggen av sig för att röja.

De senaste 50 åren har den odlade åkermarken minskat stadigt i hela landet. I övre Norrland har den minskat med hela 37 procent, enligt Jordbruksverkets officiella statistik.

De lantbrukare som finns kvar tvingas specialisera sig. En enda gröda får dominera hela landskap. Man behöver inte längre kunna se skillnad på korn, vete, råg och havre. Glöm mångfald, på åkern lönar det sig inte längre.

Och i en tid när 60 procent av köttet ­importeras har djurhållning blivit en ­förlustaffär för de flesta jordbrukare.

För att inte tala om mjölkproduktion.

På 30 år har åtta av tio mjölkbönder försvunnit. På samma tid har antalet svenska mjölkkor halverats.

Den här förändringen går hisnande snabbt. I snitt avvecklas ett jordbruk någonstans i Sverige varje dag.

Fatta: Varje dag beslutar sig en jordbrukare för att det inte längre lönar sig att harva där i åkern. De ger upp, säljer gården de ärvde och tar sitt pick och pack och flyttar.

Vem vet. Kanske möter du några av dem när du köar ut mot semesteridyllen i sommar.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 48.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

3 x tankar i mitt huvud
1 Jag hoppas att …
… det fortfarande finns någorlunda levande landsbygd när ungarna når myndig ålder.

2 Det skulle aldrig hända att jag …
… själv började odla växter. Mina odlingsförsök har utan undantag slutat med fiasko.

3 Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… en köttbit och ett glas rödvin. Men risken är tyvärr stor att vi får hålla tillgodo med insekter istället.