Startsida / Inlägg

Så skapade jag en gilla-raket på Fejan

av Söndagsredaktionen

Webb_AnnaAnderssonDen absolut bästa gilla-magneten på ­Facebook är ett nyfött barn: ”I går kom hon äntligen till världen!

3 950 gram, 51 centimeter och ­världens ­sötaste. Alla mår bra!”

 Gilla, gilla, gilla.

Det är ju förstås en underbar nyhet, att ett nytt liv har tagit sin början i vänkretsen. Och sedan fortsätter det: Trynande liten bebis, glad unge ­insmetad i barnmat, litet barn i tokig mössa, ­treårskalas och första dagen i skolan.

Gilla, gilla, gilla.

Detta är ingen omvälvande iakttagelse, men som barnlös har jag reflekterat över det. Missförstå mig inte, jag har inget emot dessa bilder, jag trycker tummen upp på dem lika ofta som någon annan – man behöver inte vara förälder för att gilla bilder på barn – men det är bara att konstatera att som barnlös har man inte samma möjlighet att sockra sin FB-sida.

Trodde jag. Tills jag för ett par månader sedan ­hade hjälp av mina föräldrar att tapetsera en vägg. Efter lite slit med mönsterpass och felskurna våder satt tapeten uppe och som alla moderna människor ville jag visa upp detta på Fejan. Jag bad mina föräldrar att ställa upp sig framför väggen och ­sedan smällde jag av några bilder med mobilen – några av dem utan att de ens var medvetna om att jag fotade. De som togs när de inte visste att de ­förevigades blev jättefina. De tramsar och skrattar tillsammans och pappa rättar till mammas frisyr. Jag lade upp en ­liten serie på Fejan.

Vilken tummen upp-raket! Gillanden rasade in och många kommenterade också. Inte sällan ­samma slags kommentarer som vid bilder på ­ny­födingar: ”Så himla söta!”

Gilla, gilla, gilla.

Det var fina bilder, men jag tror att en del av ­succén också låg i att de illustrerade något som alla som någon gång inlett en seriös kärleksrelation hoppas på. Att det går att bli gamla tillsammans –och ha roligt under tiden. En lyckad relation, helt enkelt.

En undersökning som företaget United Minds gjorde 2007 visar att såväl att vara en god förälder som att lyckas med ett långt och stabilt äktenskap finns på ­listan över sådant som vi svenskar tycker innebär hög status. Och så radikalt har nog inte dessa värderingar förändrats på åtta år.

Visst, det finns stolthet och kärlek ­bakom bilderna, men de är också ett sätt att visa för världen att vi är lyckade. Vi ­väljer vad vi lägger upp i sociala medier, våra vänner trycker på gilla och bekräftar att jo, det här ser ju bra ut.

Så om jag vill fortsätta att vara en Facebook-framgång bör jag lägga upp fler ­bilder på mamma och pappa: Här grillar de, här öppnas jul­klappar och här åker de båt. Men jag tror det får vara. För lite ­kändes det som om jag snyltade på deras status, som om min ­Facebook-status inte hade ­täckning i min verkliga status.

Det gnagde dock inte mer än att jag en månad senare, på deras 51-åriga ­bröllopsdag, la upp en ­bild igen, på Insta.

Gilla, gilla, gilla.

4 x tankar i mitt huvud:

När jag är sjuk vill jag … … dra mig undan likt ett döende djur.

2  Jag dansar om … … rätt musik spelas (svängiga låtar, som jag kan sjunga med i), alternativt om jag  blir uppbjuden till tryckare.

Det skulle aldrig hända att jag … … tackade nej till en tryckare.

4 Som min sista ­måltid i livet skulle jag välja … … en blodig biff med något smör på, en stor sallad och ett glas rött till.

Veckans krönikör:
Namn:
Anna Andersson.
Ålder: 45.
Till vardags: Debattredaktör.
Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.
Familj: Ingen egen familj.

 

  • Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson, Fredrik Palmqvist, Elvira Barsotti, Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB