Startsida / Inlägg

Både svart OCH vitt!

av Söndagsredaktionen

Asa_passanisi_bloggDen plötsliga mobben mot förorten gör mig oändligt trött.

Alldeles nyligen har debatten blossat upp igen, förståsigpåare redogör för ett hätskare klimat, och out of the blue har homofobi, patriarkala strukturer och antisemitism skrivits upp på agendan.

Som om det vore något nytt. Som om förorten i ett svep bytt skrud – från lummiga radhusplättar och plaskdammar till något ont och smutsigt.

Så är det naturligtvis inte. Det har aldrig varit svart eller vitt.

Jag var sex år gammal och bodde i Rinkeby när jag såg en död person för första gången. Han bars ut ur huset mittemot. Mördad. Och bara ett par månader senare mördades vår granne av sin man. Han ströp henne, ångrade sig och tog med liket till polisstationen.

Strukturerna, våldet och hederskulturen har alltid funnits, men nya förståsigpåare verkar ha upptäckt problemen alldeles nyligen. Och nu skriker dom högt att något måste göras.

Har ni ens varit i förorten undrar jag? Det har ju sett ut så här sen 1970-talet. Men då var det ingen som brydde sig.

I Rinkeby gick jag på ett dagis med barn från jordens alla hörn och redan som fyraåring hade jag lärt mig mina första fraser på finska och spanska. Min bästa vän hette Antonio och arbetade som städare på dagiset, han hade flytt från diktaturen i Chile. Antonio var 17 år då. Och jag fyra. Jag var alltid kvar tills stängning, och då kom han med sin skurhink och sin mopp. Han pratade spanska och jag svenska. Sen dess har vi följt varandra genom livet.

Så kan det också se ut. För i förorten finner man otippade vänner och blir berikad. För livet.

Allt är inte bara svart. Eller vitt.

Men förståsigpåarnas uppfattning verkar skifta.

För några år sedan åkte många av dem ut till för­orten och betongturistade. Man skrev reseliknande reportage om fruktstånd, exotisk mat och om hur fint det var i den mångkulturella samvaron. Vi som vuxit upp i områden som Rinkeby, Husby och Tensta, ­fattade ingenting. Vi kände inte alls igen oss.

Men sen började det brinna i Husby. Och pendeln svängde omedelbums, för nu förvandlade skribenterna betongförorterna till något ont som hemsökts av jävulen.

Svart eller vitt.

Nu i sommar har debatten dragit i gång igen. ­Temat för stunden handlar om att det är så hemskt synd om kvinnorna som trycks ner, om bögarna som tvingas flytta och om ungarna som ingen ser.

Problemet är att problemen alltid har funnits. Men att ingen någonsin brytt sig. Ungarna i förorten fick klara sig själva redan på 1970-talet. Kvinnor ­mördades redan då. Och bögarna vågade knappast gå hand i hand över Rinkebytorg. So, whats new?

Jag har barndomsvänner som har mördat, begått självmord och knarkat ihjäl sig. Jag har också klasskompisar som lever bra och välordnade liv i dag.

Det bara blev så. Och så kommer det alltid att ­vara. Några klarar sig, andra inte.

Tanken med miljonprogrammets förorter var god. Billiga lägenheter i områden där köpcentrum och skolor fanns samlade. Brilljant, på papperet.

Men politikerna tog snabbt sin hand ifrån dem som bodde där.

Jag var åtta år när jag flyttade ifrån Rinkeby. Två veckor innan flyttlasset gick till Kista mördades en av min mammas bästa väninnor av sin man. Det var ett hedersrelaterat mord, ett i raden av många, som ingen ­pratade om.

I Kista, dit vi flyttade, var allt lite finare, men problemen tog sig dit också.

Att beskriva situationen som mer kvinnofientlig i dag är en skam mot alla som fick sätta livet till redan för 40 år sedan. Att beskriva kidsen som mer vilsna i dag är en skam mot ­alla som knarkade ihjäl sig ­redan för 30 år sen.

Det finns, och har alltid funnits, fantastiska människor i förorten. Det finns, och har alltid funnits, både och.

Så, snälla sluta mobba eller hylla förorten, om vartannat. Det är som det alltid har varit.

Inget har hänt.

Veckans krönika:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 43.
Familj: Tre döttrar som är 19, 17 och 12 år. Katterna Selma och Svea.
Bor: I Årsta.

5 x tankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag …
… spöka för alla politiker som förstört framtiden för barnen som växer upp i Grekland i dag.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att kolla sängarna. Och välja den som är minst obekväm.

Jag blir rädd när …
… mina tonårsdöttrar är ute på nätterna och inte hör av sig.

Vill du få mig på fall …
… säger du något roligt som får mig att skratta.

5 Jag reser ­ingenstans …
… utan mitt ­älskade Lypsyl.

  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Rebecka Rakell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB