En gång i tiden hade jag en bekant som på allvar tyckte att varje människa borde bliva vid sin läst. Eller faktiskt vid sin förälders läst. Skomakarens ungar ska laga skor och direktörens snorungar styra företagen.

Hen lutade sig här mot sin gedigna – om än ­ännu bara teoretiska – psykologiska kompetens i sin bedömning att arbetarklassbarn skulle må bättre av att inte få för sig att sträva någonstans.

Säkert tycker ni att detta låter fullständigt ­befängt.

Och det var ju faktiskt på 1900-talet hon sa det.

Nuförtiden är vi väl ändå överens om att var och en har rätt att åtminstone försöka skapa sitt eget liv efter eget huvud.

Själv blev jag inte bagare som pappa, farfar, farbröderna och farfarsbröderna. Det föll mig liksom aldrig in, jag vet inte varför. Ändå kan jag om vi bortser från min patologiska morgontrötthet se vissa fördelar: slippa sitta still hela dagarna, arbeta med kroppen, vara kreativ, göra människor glada – och det luktar alltid gott.

Och lyssna på den här: min pappa åt under sin yrkesverksamma tid tio wienerbröd om ­dagen – och såg ändå ut som en norsk längdskidåkare i kroppen.

TIO WIENERBRÖD!

Så börjar en mig närstående person i en ny ­skola, och nu pratar vi 2000-tal, 2015 för att vara exakt. På första mötet i aulan får vi veta hur otroligt STOLTA vi ska vara för det är SÅ SVÅRT att komma in här. Men det kommer bli HÅRT för barnen. För det är så HÖGT TEMPO.

Sedan kommer en kurator och säger att vi bör gå kurs i hur man förhindrar barns självmord (HJÄÄÄÄÄLP!!!!). Men GRATTIS ändå att era duktiga barn kommit in! (Ehh …?)

I klassrummet efteråt är det nervöst. Vad gör man om barnet får svårt med matten? Finns det extra stöd? Etc etc. Och medan jag sitter och undrar om jag missuppfattat något – det är väl för guds skull inte JAG som ska räkna för då kommer det garanterat att gå åt skogen?! – ­kommer det från en pappa:

– …jag är övertygad om att vi är många civil­ingenjörer och läkare som sitter här.

Så elegant faller bilan.

Så diskret kan man uttrycka så mycket om sin syn på människor.

Så kan man nedvärdera alla 15- och 16-åringarnas skolprestationer med att de är frukten av något de ärvt och inte av något de själva gjort.

Så kan man upphöja sig själv till att höra till de utvalda som avlar fram ­avkommor som självklart också ska ­vara utvalda.

Så kan man få den förälder som ­sitter där ­utan någon vidare utbildning i bagaget att känna sig allt annat än välkommen.

Så kan man också säga att all din strävan är lönlös för i den här världen är det som räknas sådant du ändå inte kan påverka – som vilka dina föräldrar är.

Jag önskar att jag hade vågat säga något. Jag äger inte den där medelklassiga själv­säkerheten att uttala mig om saker hit och dit, men om jag hade gjort det hade jag sagt att jag är inte alls lika fin som du men jag är ändå klyftig nog att låta mina barn lösa sina ekvationer själva. Och ta åt sig äran själva.

Fast just då inser jag att jag nog också låtit det sociala arvet styra mig. Jag har också gjort precis som min pappa.

Han hävdar nämligen än i denna dag att han alltid trivdes med sitt jobb.

Det är troligen vad jag kommer säga när jag är 77. Eller – eftersom jag tillhör en generation som är mer vårdslös med språkets nyanser – så säger jag nog som jag gör i dag: att jag har världens roligaste jobb.

Och om jag skulle önska något för ­barnen, så är det att de gör saker av glädje och lust.

Och aldrig för att mamma säger det.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: Stockholm.
Familj: Två barn, 15 och 11.
Gör: Jobbar på Aftonbladet.

3xtankar i mitt huvud:

1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… inte sant.

2 Jag längtar …
… alltid till Göteborg för att jag bor i Stockholm.

3 Det mest korkade jag har gjort …
… är att bli kär i konstiga män. Men någon gång ska man väl lära sig…?