Dags att generalisera lite.

Ja, vadå? Det kan en faktiskt få göra någon gång ibland.

Jag vill hylla alla introverta människor som jag tidigare inte förstått mig på.

Ni vet de där personlighetstesterna som många råkar ut för någon gång på jobbet. Där folk svarar på en massa frågor och visar sig bli en hund eller rödgul. Eller en banan, kanske,  ­eller vad som helst.

Ett sådant har faktiskt hjälpt mig förstå mig på och uppskatta människor som är betydligt mer inåtvända, eftertänksamma och tysta än jag själv. Dessutom finns de i min egen familj.

Testet heter Myers/Briggs och ja, jag vet att det är kritiserat och att allt inte stämmer. Men en skala i testet är extra spännande: Där är de två motpolerna introvert och extrovert. Det går naturligtvis att vara mer eller mindre av båda delarna.

Den extroverta är den pratsamma hårfrisören som delar med sig av sina två skilsmässor innan hon hunnit klippa din lugg.

Den introverta är den som lyckas genomgå en hel familjemiddag utan att yttra mer än: ”Kan du skicka salladen”.

I korta drag: I-typerna hämtar helst energi i sin ensamhet och har svårt för kallprat. Medan e-människorna får energi från andra, och uppskattar sociala sammanhang mer.

Därmed inte sagt att det gäller till hundra procent. En extrovert som jag kan njuta av att ligga i soffan, titta på tv-serier och bara yttra ordet ”tack” i affären under en hel söndag. Och det kan bli riktig fart på en introvert som får prata om något som engagerar, med nära kompisar.

Generellt sett är det extroverten som hyllas i dagens satsa på dig själv-era där folk förväntas vara sitt eget pigga, utåtriktade varumärke. ­Sociala kontakter och enorma nätverk står ­högre på önskelistan än analytisk förmåga och att föredra få riktiga vänner.

Men på senare tid har de introverta börjat hyllats i böcker och texter, som till exempel ­Introvert: den tysta revolutionen och Introvert’s Success Guide.

Lågmäldhet och att tänka efter före verkar ha fått en ny status.

Ju mer jag funderat på det här under åren, ­desto mer förstår jag mig på I-gänget. Som min exman, som med iskallt ansiktsuttryck kunde höra mig berätta om ett jobbproblem, (och jag tänkte: ”Herregud han lyssnar inte ens”) för att två timmar senare komma med en genomtänkt, utmärkt lösning.

Eller min 14-åriga dotter som ibland kan säga ungefär tre hela meningar under en middag, och ändå tycka att vi har det jättemysigt. Det är hon som slinker in på sitt rum för att mysa ensam när jag och den extroverte sonen pratar oavbrutet och för högt.

Ju mer jag bemödar mig om att lyssna och inte avbryta eller tröttna, ­desto mer inser jag: Många ­introverta är som presenter, inslagna i flera lager papper, där det innerst inne kan vänta något alldeles förtjusande.

Även om det så klart kan vara ­irriterande att skicka långa trevliga mess och bara få standardsvaret: ”Ok.”

Ok?

Veckans krönikör
Namn: Cecilia Gustavsson
Ålder: 49 år.
Yrke: Reporter som skriver nyhetsreportage och om böcker.
Familj: Dotter, 14, son, 11.
Bor: Södermalm, Stockholm.

5xtankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för…
… alla anonyma nättroll genom att välta deras datorer.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla den eventuella utsikten.

3 Jag blir rädd när…
… jag möter människor som finner ett nöje i att trycka ner andra.

4 Vill du få mig på fall så…
… skrattar du åt mina skämt.

5  Jag reser ingenstans utan mina …
… fluortabletter, eftersom jag alltid råkar äta för många mellanmål.