Popkulturen är besatt av människans undergång. Jag kan inte räkna hur många böcker jag har läst, hur många filmer jag har köpt biljetter till och hur många tv-serier jag har knarkat hemma i soffan som går ut på att människan, som vi känner henne, antingen riskerar att utrotas eller utplånas.

Det kan bero på meteorer. Det kan bero på kärnvapen. Det kan bero på jordbävningar. Det kan bero på smarta apor. Det kan bero på att kvinnor och män blir sterila. Det kan bero på apokalyptiska stormar eller resistenta bakterier eller datorer som blivit medvetna om sin egen existens. Det kan till och med bero på vampyrer eller zombier eller invasioner av utomjordiska varelser.

Vissa av historierna är påkostad Hollywood-buskis (oljeborrarna i Armageddon). Vissa är oförglömliga (Cormac McCarthys Vägen eller Margaret Atwoods Oryx och Crake).

Budskapet är lika gammalt som Uppenbarelseboken i Bibeln – en dag kan eller tar civilisationen slut.

Ridå. Sista beställningen. The end. Tack för kaffet. I did it my way.

Ju äldre jag blir desto mer börjar jag misstänka att nöjesvärldens ragnaröksdisco är en symbol för en smygande skräck som alla känner av och tvingas leva med i dag – klimatförändringar och global uppvärmning.

Åh, jo. Låtsas inte nu. Jag vet vad du egentligen är rädd för. Jag vet vad du inte ens vågar tänka på. Jag är som du.

I år blev en miljöprofessor vid Stockholms universitet, Johan Rockström, den mest delade sommarprataren i sociala medier. Han varnade om allt det som den överväldigande majoriteten av alla oberoende forskare i dag är ense om: Om inte vår förbränning av fossila bränslen och andra miljöförstörande illdåd begränsas ordentligt, eller upphör helt och hållet, kommer korallreven att försvinna, Amazonas regnskogar att kollapsa, isarna att smälta och haven att dö. Livet för kommande generationer kommer att bli oerhört svårt, kanske omöjligt. 

I sin senaste och omfattande bok Det här förändrar allt skriver aktivisten och författaren Naomi Klein om klimathotet och gav bland annat en bild av det paradoxala i att kapitalismen, som åtminstone har skänkt delar av mänskligheten ett större välstånd och bättre hälsa än några andra ideologier, också håller på att förstöra möjligheterna för liv. 

Det går inte att borra sönder, skända och våldta jorden för profit längre, inte med samma samvetslösa frenesi.

För några veckor sedan gjorde den amerikanska presidenten Barack Obama en lång intervju i rockmagasinet The Rolling Stone där han, noggrant och utförligt, redogjorde för sin kanske värsta huvudvärk och oro under sin sista tid som världens mäktigaste man – miljön.

Fruktan förenar. Eller som teknikmagasinet Wired formulerade det på Twitter: Klimathotet är så akut att till och med USA och Kina är överens om det.

Under det mörka molnet verkar vår underhållning försöka bearbeta det som få orkar tänka på symboliskt. Och i dystopigenren har jag i så fall inte hittat en vackrare bok än Station eleven av Emily St John Mandel.

I Station eleven går världen under av samma sjukdom som i Stephen Kings roman Pestens tid, en superförkylning. Men till skillnad från andra böcker på liknande tema skriver inte Emily St John Mandel i huvudsak om barbari, våld och umbäranden. I stället fokuserar hon på människans känslor, minnen och relationer.

Vilka vill vi ringa till när slutet kommer? Vad kommer vi ihåg? Vad saknar vi? Vem vill vi hålla i handen? Vad bryr vi oss om när hela tillvaron når sin sista september?

Resultatet är en sorglig men också trösterik påminnelse om vad vi en dag riskerar att förlora – en mirakulös och skör värld, vår kärlek och empati, oss själva.

Min brors fru blev så bergtagen av Station eleven att hon rekommenderade den till en kollega som höll på att dö av cancer. Mot slutet läste släktingarna boken högt vid sjukbädden. 

Hen fick tyvärr inte veta hur den slutade.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson. Ålder: 39.
Familj: Mor, far, storebror.
Gör: Musik- och nöjeskrönikör på Aftonbladet.
Bor: I bostadsrätt i Stockholm. 

4xtankar i mitt huvud:

1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… religiösa fanatiker av alla slag eftersom de förgiftar världen med sina obscena och världsfrånvända irrläror.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla minibaren.

3 Vill du få mig på fall säger du …
… ”mahna, mahna”.

4 Jag reser ingenstans utan min…
… datorväska.