En helt vanlig söndag hos the Milsteads.­

Maken Dave springer runt och ­rotar i glasburkar efter schweiziska mynt ­eftersom han har glömt att lösa problemet med kontanter på sin jobbresa i morgon. Inte heller har han ordnat hotellrum.

–  Jag SKA åka till Genève, come hell or high water! Morrar han.

– Fråga dig själv: Vad skulle din vän Mark ha gjort i din situation? Säger jag.

– Sovit på flygplatsen, med en limpa som kudde, suckar Dave.

Det finns stunder då jag önskar att vi vore lite mer som våra grannar.

De är nämligen ytterst ordentliga människor. Sådana där som gör en budget och håller den. Som tänker ut alla veckans måltider i förväg och planerar matlådor. Som betalar räkningar i tid (utom en gång för några år sedan då de tydligen fick en påminnelse) och som inte missar att packa ner viktiga saker när de åker på semester. Och min familj är, well, motsatsen.

The Milsteads har aldrig orkat göra en budget – slöseri med tid eftersom den ändå alltid spricker – och bokar resor högst några dagar före avfärd. När vi väl åker på semester rafsar vi ihop bagaget i olika plastpåsar och försöker lägga på minnet vad som finns i Apoteket-kassen respektive ICA-Maxi-påsen. Sen glömmer vi hälften av dem på flygbussen.

Medan våra grannar lägger ner all energi på att förutse och undvika trubbel, lägger vi samma kraft på att lösa katastroferna i takt med att de uppstår.

Som den där gången när jag blandade ihop Apoteket-påsen innehållande pass, kort, telefon och nycklar med en påse som skulle slängas på tippen i containern för schaktavfall. Det blev lite jobbigt att förklara för personalen på återvinningen att de var tvungna att genomsöka containern för att det låg ett pass där bland asbesten, men man vänjer sig.

Det måste sägas: som prokrastinerare blir man med tiden mycket skicklig på att ställa saker till rätta genom att improvisera. Jag nämnde vår vän Mark och han är lite av en förebild i den grenen.

Det finns ingen i min bekantskapskrets som har glömt passet under så många resor som han. Detta inträffade vid ett tillfälle när han bodde i Othmarschen i Tyskland och skulle iväg på ­konferens. Lösningen blev att ringa Dave – som också var baserad i området – och be honom åka hem och hämta värdehandlingen.

– Hur ska jag göra då, jag har ju ingen nyckel? undrade Dave.

 –Det är okej, du ringer bara på hos grannen och ber om att få använda hans vind. Det finns ett hål där som jag har gjort som leder till min vind. Kryp igenom det och sedan klättrar du ­ner och hämtar passet.

Sagt och gjort, Dave åkte dit och bad om att få begagna sig av vinden. Och den ytterst förvånade­ grannen fick för första gången veta att han hade ett hål i väggen.

Problem solved.

Jag är helt övertygad om att Dave kommer iväg på sin resa i morgon, på något underligt sätt. Och lika säkert är att det blir en ­minnesvärd upplevelse, på det där ­Milstead-viset. Det är kanske den ­största fördelen med att vara en oförbätterlig kaosskapare: Livet får en nödvändig dos underhållning och humor. Det är faktiskt värt ­priset. Även om grannen i ­Othmarschen kanske inte tänkte i de banorna när han spikade igen hålet på vinden.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead, 38.
Familj: Dave, 45, Arvid, 4,5 och ­Ambjörn, 1 år.
Yrke: Reporter.
Bor: Haninge utanför Stockholm.

4x tankar i mitt huvud:
1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… sänka värmen. Heta sovrum är det värsta jag vet.

2 Vill du få mig på fall …
… tar du med dig allt det där som jag glömmer och gillar mig ändå.

3 Jag reser ingenstans utan min …
… laptop.

4 Jag blir rädd när …
… hat blir politik.