Det finns många engagerade sportföräldrar. Jag är inte en av dem. Idrott har aldrig varit min grej – och det har så klart bidragit till ­mina barns ointresse för all typ av sportutövande.

Därför blev jag lite förvånad när den 15-årige sonen plötsligt en dag på landet nu i somras undrade om vi kunde börja träna. Vi hittade ett par gamla hantlar långt in i förrådet och körde lite olika övningar några gånger i veckan under semestern.

Jag är 1,85 och väger in på strax över 70 kilo så ni fattar kroppskonstruktionen: Lång och spinkig. ”En sillamjölk”, som man säger i Skåne. ­Sonen är av liknande slag så målet med träningen var helt enkelt att få lite muskler. Han är i den ­åldern när det börjar bli extra viktigt hur man ser ut.

Jag förstår precis, jag har också varit där. Fått kommentarer i omklädningsrummet i skolan och känt mig som ett benrangel på stranden.

Det var rätt många år sedan nu men under en period gick jag på gym och placerade min spensliga kropp i olika träningsmaskiner. Och visst, efter ett par månader syntes resultat. Jag byggde upp lite muskler, kände mig som en sund, frisk människa och förmodligen fick jag lite bättre självförtroende på kuppen.

Men kul blev det aldrig. Tvärtom tvingades jag uppbåda en rejäl dos självdisciplin för att lyckas hålla i gång. När gymmet, som vi hade på jobbet, praktiskt nog försvann såg jag min chans och lade ner projektet. Ett par veckor senare såg jag ut precis som jag hade gjort innan jag började­ dra i de där maskinerna och lyfta den där skivstången.

För att behålla mina nyvunna muskler hade jag varit tvungen att pressa mig till det yttersta ett par gånger i veckan. Gå i krig mot min egen kropp, för så fort jag slutade lyfta vikter var jag ju snabbt tillbaka vid utgångsläget – sillamjölken. Så lite var alla dessa trista gympass värda. Och så oviktiga var tydligen de där musklerna.

Det här fick mig att fundera på varför det var så viktigt att se ut som något man inte är. Om jag hade jobbat i skogen hela dagarna hade jag förmodligen haft de där musklerna utan ett enda gymbesök. Men jag är inte skogshuggare utan sitter framför en dator på en redaktion fem ­dagar i veckan.

I de flesta andra sammanhang brukar jag lita på min kropp. Blir jag förkyld fixar kroppen det, skär jag mig med brödkniven så läker såret.­ Strategin har hållit ganska bra genom åren. Ibland hugger jag ved på landet, det funkar bra. Då och då bär jag tunga saker, inga problem. Och jag cyklar till jobbet varje dag. Kroppen funkar för det liv jag lever, det räcker bra för mig. Dyker det upp problem ­under resans gång tar jag det då. Och att kroppen valt den här lite nesliga sillamjölke-looken kan jag inte göra så ­mycket åt.

Så vad hände med sonens träning? Jo, sommaren på ­landet tog slut och hantlarna åkte in i boden igen. ­Efter det hörde jag inte så mycket­ mer prat om det hela – förrän ­härom dagen när han glatt meddelade att han börjat på skolans gym. Och till skillnad från mig tycker han att det är kul.

Själv har jag förlikat mig med mitt öde – 49 år och sillamjölk.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson.
Ålder: 49 år.
Familj: Fru och två barn.
Bor: I Hägersten.
Gör: Biträdande debattredaktör.

4 tankar i mitt huvud:

1  När jag är sjuk vill jag …
… att brevbäraren ska komma.

2  Jag dansar bara om …
… jag är onykter. Tyvärr.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… köper något av en telefonförsäljare.

4  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… öl, gammeldansk och en räkmacka.