Om min älskade 59:a måste jag dessvärre än en gång berätta.

Busslinjen som sköt som en pil över Centralbron och på tio minuter tog mig från söder till city och Aftonbladets redaktion, med vilken jag slapp morgonrusningen i tunnelbanan och den livsfarliga gången mellan T-centralen och Centralen där forcerade människor inte drar sig för att trampa ner de få bohemer och filosofer som ännu gör något så omodernt som att promenera i civiliserad takt.

Jag har på denna sida tidigare författat en ­kärleksförklaring till en obskyr linje med måttlig turtäthet och få passagerare, då envisa rykten gjorde gällande att SL tänkt skrota den.

Ta ert förnuft till fånga, ropade jag, lägg inte ner en buss som har trafikerat Stockholms gator sedan 1930.

59:an likviderades inte. Men sträckningen av linjen lades om i somras. Den startar ännu i Norra Hammarbyhamnen, men den går numera till Fredhäll i stället för till Karolinska sjuk­huset.

Jaha, kanske ni muttrar. Vem bryr sig? Hur har någon mage att i en tid av flyktingkatastrof, drunknade barn i Medelhavet och krismöten i EU börja gnälla över en buss?

Sanningen är att ingen föreställning kunde vara mer felaktig än att denna fråga är oviktig. Problemen med nya 59:an kanske inte är av samhällsekonomisk betydelse, men mitt lidande är icke desto mindre betydelsefullt.

Att det numera tar dubbelt så lång tid att ta sig till jobbet är inte hela världen. Jag är medveten om att många stockholmare har betydligt längre restid än så och det går ju alltid att försjunka i en bok.

Och det finns också mer att titta på genom fönstret. Gamla stan, myllret på Vasagatan, ­knasiga Tegelbacken.

Men bussen går numera via Slussen, denna debila trafikarusell som påstås vara genial men som ingen vettig person förstår sig på. Detta är ödesdigert.

Empiriska studier säger mig att chauffören hamnar fel i dessa rondeller minst en gång i veckan. Två gånger har bussen dragit upp för Hornsgatan i stället för ner i tunneln mot Medborgarplatsen. Vi passagerare har ropat att hen kör ­tokigt, varpå chauffören har tvingats till mödosamma ­u-svängar som ­korkar igen trafiken och får oss alla att skämmas.

Måttet var rågat häromdagen, då vi plötsligt åkte upp för Katarinavägen. Kul för oss som hade ödmjuka förhoppningar om att få stiga av vid Östgötagatan.

Och min vän Fredrik Virtanen ­rapporterar om vad som först verkade vara ett terrorattentat mot bussen. Två enorma smällar, två glasrutor sprack, ett ögonblick av panik. Busschauffören hade lyckats köra in i en stolpe. Givetvis vid Slussen.

Och apropå Slussen: Häromdagen kom inte den avlösande chauffören. Vi fick alla stiga av och ta t-banan.

På eftermiddagarna segar sig 59:an fram i ett tempo som inte ens imponerar på en snigel. Det har gått så långt så att Jan-Olov Andersson, mångårig nöjesmurvel på denna tidning och ­ytterligt konservativ i sina vanor, har meddelat att han har sagt farväl till vår älskade linje och gett sig ner i trängseln i under­jorden.

Någon på twitter skrev till mig i ­våras: ”Paradiset är aldrig så nära som när man tar 59:an från jobbet till puben”.

Till dig på SL som har fattat beslutet om ny sträckning: Det fanns säkert en god ­tanke ­bakom beslutet, men vi kan inte ha det så här. Tänk om, tänk rätt.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 51.
Yrke: Nyhetskolumnist.
Familj: Sonen Henry.
Bor: Stockholm.

5 x tankar i mitt huvud:

1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… Brian Jones eftersom jag tror att han skulle gilla det. 

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… slänga mig på sängen.

3 Vill du få mig på fall gör du …
… så lite som möjligt.

4 Jag reser ingenstans utan min …
… snusdosa.

5 Jag blir rädd när …
… enfalden ­sköljer över mig.