För ett par veckor sedan blev det officiellt. Efter 5,5 år och närmare 300 krönikor, lämnar jag Söndag, för att bli ansvarig för Aftonbladets samtliga magasin. Detta har uppmärksammats av branschmedier, som Resumé, Dagens media och Journalisten.

Och av Östersundsposten, något jag blev varse via min medarbetare, Malin, vars föräldrar bor i ”stan” och är trogna ÖP-läsare.

Eftersom det inte blir så mycket större än att bli omnämnd i sin egen barndoms lokaltidning, kunde jag inte låta bli att surfa in på www.op.se och skriva ”Erika Scott” i sökfältet.

Mycket riktigt, rubben lät imponerande: ”Journalist från länet blir Aftonbladets nya printchef ”. Men sedan blev jag full i skratt, för underrubriken lydde: ”Frösöbördiga Erika Scott, tidigare Johanna Sjöbom, är ny printchef för magasinen på Aftonbladet”.

What?! Vem f–n är Johanna Sjöbom? Varifrån har de fått det namnet? Det enda jag kunde tänka är att de mixat ihop mig med min syrra (Johanna) och missuppfattat mitt flicknamn (Högbom).

Ändå. Det hela ledde till en festlig tråd på Facebook, där mina vänner spekulerade kring den ena konspirationsteorin, galnare än den andra.

Nåväl. Nu när jag kollade nyss, hade ÖP korrigerat fadäsen, men skärmdumpen sparar jag som ett kärt minne.

Vem som tar över efter mig? Jo, det gör min biträdande, Veronica Larsson, som låter hälsa att hon heter exakt så: V-E-R-O-N-I-C-A   L-A-R-S-S-O-N. Skulle hennes barndoms lokala publikation, Norrtelje tidning, påstå att hon i sitt tidigare liv har opererat under en annan identitet, ber vi att gemensamt få dementera detta rykte.

Till sist: So long, vi ses i redaktionsrutan. Hädanefter kommer jag att synas på bilden längst ner till höger, och byta titel till ”ansvarig utgivare”.

Men mitt namn – det behåller jag, även i fortsättningen.

Ps. Jag kommer att sakna er. Ds.

Jag bor vid en liten park i stan och har gjort så i många år. Vi flyttade hit för barnens skull när yngste sonen föddes. Här finns ­fyra dagis, sex lekplatser, en hygglig pulka­backe, ingen biltrafik och träd att klättra i. Och massor av barn. Det är med andra ord ett litet ­paradis för ungarna.

När vi flyttade hit var det alltid full fart utomhus.
Så länge det var ljust kunde man se småbarn som slogs om brandbilarna i sandlådorna, vingliga fem­­-åringar på cykel, förskolebarn som lekte kurragömma och äldre coola kids som for runt på skate­board.

Ni vet hur det brukar se ut och låta. Liv och ­rörelse. Skrik och skratt. Så där som ungar alltid hållit på.

Men de senaste åren har det hänt något. Leken­ har lagt sig och ljuden har tystnat. Gungorna hän­ger oftast stilla och cyklarna står fastlåsta i ställen.

När yngste sonen går ut brukar han finna ­parken helt öde. Inte ett barn så långt ögat når.

När jag frågar var kompisarna är blir svaret ­alltid detsamma: ”Inne och spelar.”

Statistiken ger honom rätt.

Forskarna talar om en smartphone-effekt.

Enligt Statens medieråd börjar majoriteten svenska barn använda internet när de är tre år. Unge­fär samtidigt som de börjar klara sig utan blöjor, med andra ord.

Några år senare får ungarna sin egen mobil­telefonmed pekskärm. Och sen blir de sittande i soffan.

På drygt tio år har killar i åldrarna 11–13 minskat sin fysiska aktivitet med en fjärdedel, enligt forskare på Göteborgs universitet. Bara en fjärdedel kommer upp i den rekommenderade aktivitetsnivån.

Ännu tydligare blir det här när ungarna kommer upp i tonåren.

Folkhälsomyndighetens senaste stora under­sökning om tonåringars medieanvändning kan
sammanfattas som en lång rad med brant ­stigande kurvor. Skärmtid, spelande, ohälsa – alla ­kurvor pekar uppåt.

Mest dramatisk är utvecklingen bland de ton­åriga tjejerna: 45 procent av 15-årigarna ­tillbringar nu mer än fyra timmar framför mobilen, datorn och surfplattan på vardagar. Det är en femfaldig ökning sedan 2005.

Det är också i den gruppen som man ser den högsta andelen psykosomatiska besvär: Huvudvärk, magont, sömnbesvär och nedstämdhet.

Oroande, ja, men inte särskilt förvånande. Barn gör ju som sina förebilder: föräldrarna. Du och jag.

Brittiska tidningar kallar oss generation zombie: Ständigt med mobilen i handen och uppmärksamheten någon annanstans än här och nu.

Det finns flera undersökningar om hur många gånger om dagen vi tittar på mobilen. För några år sedan talade man om 150 gånger om dagen.

Förra året konstaterade en brittisk undersökning att den siffran stigit till 211 gånger per dygn.

Det kan säkert stämma.

Vi sitter där och stirrar på det blåaktiga ­ljuset från våra små skärmar på bussen, vid busshållplatsen, i bilen, vid matbordet, på restaurangen.

I soffan.

Med en och en halv miljon smarta appar att ­välja
bland kan vi sköta det mesta i livet genom ­tele­fonen. Musikanläggningen styrs med en app. Tv:n med en annan. Temperaturen i bostaden med en tredje. Det finns appar för allt från att ­betala parkeringsbiljett och reservera bord på restaurangen till bankärenden och anmäla vabbdagar.

Och har vi inget vettigare att göra så slår vi ihjäl tiden på bussen med att kolla de ­senaste uppdateringarna i sociala medier, lyssna på musik.

Och så tar vi bilder på oss själva. Varje dag laddas miljoner mer eller mindre usla självporträtt upp på Instagram.

Bara undantagsvis använder vi ­telefonen till det den ursprungligen konstruerades för. Att prata.

Veckans krönikör: Namn: Fredrik Rundkvist. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Bor: Lägenhet i Stockholm. Familj: Fru och två barn.

4xtankar i mitt huvud:

1 Jag reser ingenstans …
… utan min mobiltelefon. 

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att ta en bild från fönstret. Jag samlar på utsikter. Ju fulare desto bättre. Men jag delar dem inte på sociala medier.

3 Jag blir rädd när …
… jag ser bilister med mobiltelefonen i handen. I USA sitter en av fyra krockande bilister med mobilen i handen.

4 Det händer att jag …
… tror att jag är den sista människan på planeten som aldrig tagit en selfie.

Några veckor efter att jag fött barn fick jag en kopp av min mamma i present.

Det står ”This is a great time to be a woman” på den, ett citat från den franska konstnärinnan Niki de Saint Phalle.

Kanske låter det konstigt men jag behövde koppen just då, jag behövde ha den i mitt skåp och på mitt frukostbord. Koppen kom in i mitt liv när jag var ett känslomässigt vrak. Dödstrött, överväldigad, livrädd, förälskad, förvirrad, lycklig, ängslig, nedstämd.

Starkare än någonsin och svagare än någonsin.

När jag satt i soffan i lägenheten och ammade, omgiven av små nerspydda minikläder och blöta behåinlägg, förstod jag ju att den där slitna klyschan var alldeles sann: från och med nu var allt annorlunda. Att vara kvinna, att få ha levt som kvinna på gott och ont i nästan 35 år, hade slutligen fört mig hit. Jag befann mig på en plats som så många kvinnor befunnit sig på före mig. Min mamma, min mormor, min svärmor, min granne, min idol, min kompis.

Skör i en soffa, med det allra sköraste i famnen.

Ett och ett halvt år senare halvlåg jag på en sliten bänk i entrén till Södersjukhuset och väntade på en bår. Jag blödde för mycket för att kunna ta mig in till receptionen, jag var mitt uppe i ett missfall.

Under operationen samma kväll, precis innan jag sövdes ner för att skrapas, tittade jag upp i det alldeles kritvita taket och tänkte på min kopp. Att vara kvinna hade också fört mig hit. Bara en våning och några meter från rummet där min son mötte mina ögon och greppade tag om mitt finger för första gången.

Det är sånt som kan hända en kvinna. Vi kan bära ett barn i nio månader, vi kan också mista det på vägen. Jag har burit ett barn i nio månader och jag har mist ett i vecka elva. Oavsett vilket fortsätter tillvaron att pågå. Vi förväntas pågå. Starkare än någonsin, svagare än någonsin.

Jag gick till jobbet en vecka senare. Höll i möten, korrekturläste, fikade med mina kollegor. Jag bytte binda inne på toaletten men annars märktes det kanske ingenting.

Livet fortsatte och jag följde med.

Allt slit, allt blod, all kamp.

Får man förbanna sitt kön? Åtminstone någon gång då och då? När det känns tungt?

En blick ner i spjälsängen. Han sover, och andas tungt. Nappen har trillat ut och ligger vid sidan av hans vid­öppna lilla mun. Jag lägger på honom täcket och går ut för att dricka te.

I skåpet står min kopp och påminner mig. ”This is a great time to be a woman.” Det är det vackraste jag någonsin läst och åtminstone ibland är det dessutom sant.

Veckans krönikör: Namn: Olivia Svenson. Ålder: 37 år. Bor: Stockholm. Familj: Sambo och 2,5-årig son. Gör: Jobbar som journalist på Aftonbladet sedan tio år tillbaka.

4xtankar i mitt huvud:

1 Jag dansar om … … någon vänlig själ spelar Street life med Randy Crawford.

2 Det skulle aldrig hända att … … jag använder en disktrasa.

3 Jag önskar att jag hade … … skrivit manuset till danska tv-serien Matador eftersom den är genialisk.

4 Som min sista måltid i livet skulle jag välja … … kött, pommes frites, bea och bedövande mängder vin.

Hm, undrar hur vi, trots allt, kommit så långt i evolutionen? Vi är ju praktiskt taget idioter.

Visste du att vi i Sverige köper över 200 miljoner liter vatten på flaska varje år?

Här går det att påpeka att 1 000 barn i världen dör av brist på rent vatten varje dag, enligt Unicef, för att alla ska förstå hur bisarrt det är. Men meningen ”200 miljoner liter flaskvatten” räcker gott.

Och här kommer en siffra till:

Priset för detta flaskvatten är i runda slängar 8 000 000 000 kronor. En halvliter vatten kostar ofta rent av mer än 20 kronor. Jag har fan i min lilla låda betalat 30 spänn för 33 cl bubbelvatten. Vatten är alltid mycket dyrare än mjölk, en betydligt mer komplicerad livsmedelsprodukt.  För att inte tala om bensin.

Men okej, vi kan runda av lite nedåt. Trots allt är ju 1,5-litersflaskor på Coop, Ica eller Lidl billigare än 40 kronor litern. Låt säga: Sex miljarder kronor. Sex miljarder kronor betalar vi årligen för vatten som kostar en bråkdel att tillverka.

För bara 20 år sedan fanns knappt denna marknad i Sverige. Den fanns i länder med dåligt dricksvatten eller problem med torka. Flaskvattenmarknaden ökar ständigt, för tio år sedan drack vi ungefär 150 miljoner liter köpevatten om året. Nu bälgar vi i oss Loka eller Ramlösa, eller vitaminvatten som inte ens är nyttigt – det är fem, sex sockerbitar i vissa sorters vitaminvatten.

Att dricka för mycket vatten kan också vara livsfarligt.

– Att det skulle vara hälsosamt att dricka mycket vatten är fullständig nonsens från början till slut, sa till exempel professor Agnes Wold på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg redan 2003 och det budskapet har hon upprepat gång på gång på gång sedan dess, bland annat i ”Sommar” i P1 förra året.

Problemen som uppstår är att saltbalansen i kroppen blir fel när man kissar för mycket. Människokroppen kan inte göra sig av med hur mycket vatten som helst. Vattnet blir kvar i kroppen och går ut i cellerna.

– Vad du dör av är att det går in vatten i cellerna i hjärnan. Hjärnan svullnar och blodtillförseln stryps.

Men vi fortsätter att dricka dyrt designervatten utan att vi är törstiga. Det ligger många hundra marknadsföringsmiljoner bakom vårt sug efter att betala dyrt för en produkt som redan finns i närmaste vattenkran.

Vi vet att vi fallit för en trend. Vi vet att det är dyrt och miljödumt att köpa plastflaskvatten transporterat från någon ”hälsokälla” eller från Frankrike eller coolt vatten med ”vitaminer” i. Vi vet, egentligen, att kroppen talar om för oss när vi behöver vatten genom att göra oss törstiga.

Då, och bara då, behöver vi dricka vatten.

Vi vet allt det här. Vad är det för fel på oss? Varför är alltid vetenskapen chanslös mot reklamkampanjerna och de knäppa hälsosajterna på nätet? Varför vill vi bli lurade?

Jag är inte bättre än någon annan. Jag brukade släpa hem litervis med kolsyrat vatten innan jag insåg hur befängd jag var och skaffade en sodamaskin. Kolsyra är ju gott ibland. Men sedan gick den sönder. Nu dricker jag kranvatten och ibland unnar jag mig en flaska kolsyrat för 25 kronor och känner mig riktigt, riktigt dum medan jag njuter av hur det spritsar i munnen.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen.
Ålder: 43.
Familj: Fru och tre barn.
Yrke: Journalist. Krönikör och tv-programledare på Aftonbladet, radioprogramledare för Karla­vagnen i P4.
Bor: Stockholm. 

3xtankar i mitt huvud:
1  Som osalig ande skulle jag spöka för …
… kungen och Silvia eftersom det vore roligt att se hur de har det, inte för att skrämma dem. Äter de filmjölk? Kollar de på ”Så mycket bättre”? Pussas de?

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… testa sängen samtidigt som jag kollar att det finns CNN, Sky eller Fox på tv:n. Då känns det som utomlands även om hotellet ligger i Sverige.

3  Vill du få mig på fall säger du …
…hey hot papa!

I pappas lilla by i Kroatien ligger en hund begraven.

Bokstavligen.

Uppför den gamla stentrappan bakom grannhuset, förbi vinrankorna och fikonträden hittar man den. Gravstenen med inskriptionen ”här vilar en klok och trogen vän”. Det är inget provisoriskt hafsverk utan en riktig, rejäl gravsten, en sån som människor får när de går bort. Lav, som betyder lejon, var grannens hund, och stenen är ett kärleksmonument.

När Lav ännu levde, och grannens fru ännu­ levde, råkade min pappa höra en privat konversation mellan grannen och hans hund. ”Om man hade en fru som var lika snäll som du, då skulle man vara en lycklig man”, sade grannen och tittade djupt in i Lavs hundögon. Lav sade ingenting, men förstod nog ändå, trodde pappa.

Lav var nämligen känd i byn för sin intelligens, sin empati och sitt tålamod.

När byns sladdertacka kom och hälsade på, tveklöst för att försöka luska ut något av skvallervärde, parkerade sig Lav i den bekvämaste stolen så att hon inte skulle stanna så länge. När Lav mötte krogägarens treårige son på stranden och fick en ilsken liten knytnäve rakt i ansiktet tittade han bara förebrående på barnet, skakade på pälsen och lufsade vidare.

Jag har undrat varför grannen inte har skaffat en ny hund. Men en livskamrat kanske inte är något man skaffar hur som helst. Dessutom var grannen med i en bilolycka för några år sedan och hasar fram med krycka. Han kan inte ens ta sig alla trappstegen till Lavs grav så hur skulle han då kunna rasta en hund? Sedan Lav dog har det dessutom dykt upp handmålade skyltar i byn med överkorsade hundar på. Inga fyr­fotingar får vara på stranden eller piren och lösa hundar skrämmer turisterna.

Men när man är något och 80 år gammal har man inte råd att vara kräsen. Trots att två­fotingarna aldrig kan vara lika trogna och pålitliga som en hund (man vet ju inte vad som döljer sig bakom deras leenden eller vad de muttrar när man inte hör) har grannen fått en ny kamrat.

Varje morgon sitter grannen på terrassen och väntar på att min pappa ska komma ut. Sedan sitter de där, på varsin sida av den lilla muren som skiljer terrasserna åt, och tittar på havet. De pratar om vågor och båtar och väder. Men mest tiger de tillsammans.

Pappa bjuder på kaffe. Grannen bjuder på vindruvor. Pappa köper cigaretter till grannen när han åker in till stan för att handla. Grannen bjuder på mer vindruvor.

Och en dag går pappa till Lavs grav och städar undan grenar, kvistar, löv och ogräs, så att stenen står där lika fin och prydlig som dagen grannens hund begravdes.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 40.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:

1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla in badrummet.

2 Vill du få mig på fall …
… är du snäll och rolig, i den ordningen.

3 Jag reser ingenstans utan …
… en bok, eller flera.

4 Jag blir rädd när …
… jag möter män i grupp.