I pappas lilla by i Kroatien ligger en hund begraven.

Bokstavligen.

Uppför den gamla stentrappan bakom grannhuset, förbi vinrankorna och fikonträden hittar man den. Gravstenen med inskriptionen ”här vilar en klok och trogen vän”. Det är inget provisoriskt hafsverk utan en riktig, rejäl gravsten, en sån som människor får när de går bort. Lav, som betyder lejon, var grannens hund, och stenen är ett kärleksmonument.

När Lav ännu levde, och grannens fru ännu­ levde, råkade min pappa höra en privat konversation mellan grannen och hans hund. ”Om man hade en fru som var lika snäll som du, då skulle man vara en lycklig man”, sade grannen och tittade djupt in i Lavs hundögon. Lav sade ingenting, men förstod nog ändå, trodde pappa.

Lav var nämligen känd i byn för sin intelligens, sin empati och sitt tålamod.

När byns sladdertacka kom och hälsade på, tveklöst för att försöka luska ut något av skvallervärde, parkerade sig Lav i den bekvämaste stolen så att hon inte skulle stanna så länge. När Lav mötte krogägarens treårige son på stranden och fick en ilsken liten knytnäve rakt i ansiktet tittade han bara förebrående på barnet, skakade på pälsen och lufsade vidare.

Jag har undrat varför grannen inte har skaffat en ny hund. Men en livskamrat kanske inte är något man skaffar hur som helst. Dessutom var grannen med i en bilolycka för några år sedan och hasar fram med krycka. Han kan inte ens ta sig alla trappstegen till Lavs grav så hur skulle han då kunna rasta en hund? Sedan Lav dog har det dessutom dykt upp handmålade skyltar i byn med överkorsade hundar på. Inga fyr­fotingar får vara på stranden eller piren och lösa hundar skrämmer turisterna.

Men när man är något och 80 år gammal har man inte råd att vara kräsen. Trots att två­fotingarna aldrig kan vara lika trogna och pålitliga som en hund (man vet ju inte vad som döljer sig bakom deras leenden eller vad de muttrar när man inte hör) har grannen fått en ny kamrat.

Varje morgon sitter grannen på terrassen och väntar på att min pappa ska komma ut. Sedan sitter de där, på varsin sida av den lilla muren som skiljer terrasserna åt, och tittar på havet. De pratar om vågor och båtar och väder. Men mest tiger de tillsammans.

Pappa bjuder på kaffe. Grannen bjuder på vindruvor. Pappa köper cigaretter till grannen när han åker in till stan för att handla. Grannen bjuder på mer vindruvor.

Och en dag går pappa till Lavs grav och städar undan grenar, kvistar, löv och ogräs, så att stenen står där lika fin och prydlig som dagen grannens hund begravdes.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 40.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:

1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla in badrummet.

2 Vill du få mig på fall …
… är du snäll och rolig, i den ordningen.

3 Jag reser ingenstans utan …
… en bok, eller flera.

4 Jag blir rädd när …
… jag möter män i grupp.