Några veckor efter att jag fött barn fick jag en kopp av min mamma i present.

Det står ”This is a great time to be a woman” på den, ett citat från den franska konstnärinnan Niki de Saint Phalle.

Kanske låter det konstigt men jag behövde koppen just då, jag behövde ha den i mitt skåp och på mitt frukostbord. Koppen kom in i mitt liv när jag var ett känslomässigt vrak. Dödstrött, överväldigad, livrädd, förälskad, förvirrad, lycklig, ängslig, nedstämd.

Starkare än någonsin och svagare än någonsin.

När jag satt i soffan i lägenheten och ammade, omgiven av små nerspydda minikläder och blöta behåinlägg, förstod jag ju att den där slitna klyschan var alldeles sann: från och med nu var allt annorlunda. Att vara kvinna, att få ha levt som kvinna på gott och ont i nästan 35 år, hade slutligen fört mig hit. Jag befann mig på en plats som så många kvinnor befunnit sig på före mig. Min mamma, min mormor, min svärmor, min granne, min idol, min kompis.

Skör i en soffa, med det allra sköraste i famnen.

Ett och ett halvt år senare halvlåg jag på en sliten bänk i entrén till Södersjukhuset och väntade på en bår. Jag blödde för mycket för att kunna ta mig in till receptionen, jag var mitt uppe i ett missfall.

Under operationen samma kväll, precis innan jag sövdes ner för att skrapas, tittade jag upp i det alldeles kritvita taket och tänkte på min kopp. Att vara kvinna hade också fört mig hit. Bara en våning och några meter från rummet där min son mötte mina ögon och greppade tag om mitt finger för första gången.

Det är sånt som kan hända en kvinna. Vi kan bära ett barn i nio månader, vi kan också mista det på vägen. Jag har burit ett barn i nio månader och jag har mist ett i vecka elva. Oavsett vilket fortsätter tillvaron att pågå. Vi förväntas pågå. Starkare än någonsin, svagare än någonsin.

Jag gick till jobbet en vecka senare. Höll i möten, korrekturläste, fikade med mina kollegor. Jag bytte binda inne på toaletten men annars märktes det kanske ingenting.

Livet fortsatte och jag följde med.

Allt slit, allt blod, all kamp.

Får man förbanna sitt kön? Åtminstone någon gång då och då? När det känns tungt?

En blick ner i spjälsängen. Han sover, och andas tungt. Nappen har trillat ut och ligger vid sidan av hans vid­öppna lilla mun. Jag lägger på honom täcket och går ut för att dricka te.

I skåpet står min kopp och påminner mig. ”This is a great time to be a woman.” Det är det vackraste jag någonsin läst och åtminstone ibland är det dessutom sant.

Veckans krönikör: Namn: Olivia Svenson. Ålder: 37 år. Bor: Stockholm. Familj: Sambo och 2,5-årig son. Gör: Jobbar som journalist på Aftonbladet sedan tio år tillbaka.

4xtankar i mitt huvud:

1 Jag dansar om … … någon vänlig själ spelar Street life med Randy Crawford.

2 Det skulle aldrig hända att … … jag använder en disktrasa.

3 Jag önskar att jag hade … … skrivit manuset till danska tv-serien Matador eftersom den är genialisk.

4 Som min sista måltid i livet skulle jag välja … … kött, pommes frites, bea och bedövande mängder vin.