Befinner mig plötsligt mitt i en slags lyxlivskris.

Uppvuxen i ett arbetarhem, ruckar man inte gärna på principer, även om man kanske har gjort någon slags klassresa.

Alltid vara misstänksam mot överklassfasoner. Aldrig rösta på Moderaterna. Alltid hålla koll på fotbollsresultaten. Aldrig ägna ens en tanke åt golf.

Så står man där plötsligt en småkylig höstförmiddag och peggar upp på en golfbana strax norr om Stockholm.

En halv miljon svenska golfspelare, mina golfmissbrukande kompisar, tv-kommentatorn Göran Zachrisson, Jesper Parnevik och alla and­ra golfpredikanter får säga vad de vill.

Golf var det när jag kring 20-strecket prövade på det några gånger i Linköping och är det fortfarande, om än inte i fullt lika hög utsträckning: En överklassport.

Medlemsskap i en golfklubb, ett set golfklubbor och övrig utrustning, där går det både att komma förvånansvärt billigt undan eller att hosta upp pengar i storleksordningen en jorden-runt-resa.

Men det är inte så mycket kostnaderna, som attributen och attityderna som stör mig.

Fåniga kepsar. Handskar, fast bara på en av händerna. Storrutiga byxor. Skor med dubbar, fast man aldrig spelar i snö och halka.

Golfspråket, med ord som fore och duff.

Diverse oskrivna regler, som traditionen att den som gör det makalöst svåra – slår en hole-in-one – inte är den som blir bjuden, utan den som själv ska bjuda alla i närheten på champagne.

Högst märkligt, egentligen, att något så närmast socialistiskt som handicapsystemet har omfamnats av golfvärlden.

Vad har jag att göra i den världen?

Men vad kan inte kärleken göra med en, för plötsligt står jag alltså där och peggar upp.

På golfbanan visar dock flickvännen plötsligt upp lite nya sidor av sig själv. Trots att hon har 15 års erfarenhet och jag är nybörjare, tvingar hon mig att slå från männens tee 25–70 meter bakom kvinnornas. Stundtals kommer jag ju inte ens förbi hennes utslagspunkt med mitt första slag.

Väldigt ofta gör jag en Thåström och vrålar Fan fan fan. Tyst för mig själv muttrar jag, som ett mantra, vad Lasse Åberg sa i samband med att han gjorde roliga filmsatiren ”Den ofrivillige golfaren” (1991): Golfsvingen är sportvärldens mest onaturliga rörelse.

Slag i luften och snedslag ut i skogen, i bunkern och i diken. Lovar mig själv att aldrig mer föraktfullt kalla golf för sällskapsspel. Flickvännen har ibland svårt att hålla sig för skratt.

Fast det blir roligare och det går bättre för varje runda. Förr eller senare kommer jag ändå fram till green. Och där är jag inte så pjåkig. När jag sensationellt sänker en tolvmetersputt och högst oväntat vinner ett par 3-hål, är min partners min plötsligt mer sammanbiten. Hon skyndar snabbt vidare till nästa hål.

Är det kanske där och då jag bestämmer mig för att eventuellt börja spela golf?

Nu har vi pratat om en golf­resa till Florida.

Börjar i och för sig tveka lite grann, vid tanken på mig själv på Arlanda med en golfbag över axeln. Tänk om någon identifierar mig, om så bara i tanken, som en golfspelare. Det är ju liksom inte jag.

Blir å andra sidan alldeles salig, inte så mycket vid tanken på att få pegga upp på en bana i säg Fort Myers Beach, utan mer på att mellan snedslagen och på väg till nästa hål, få trycka gasen i botten på en golfbil och leka Bill Murray-på-krogrunda-i-Stockholm.

Som sagt var, lyxlivskris var ordet…

Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 60.
Familj: Olle, 16, och Greta, 15, flickvännen Nicole
Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter
på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm
i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag var Kenneth Branagh. Några kvinnor i en bar i  New York pratade först om mig, och sedan med mig, som om jag var honom. De hade just sett honom spela nöjesjournalist i Woody Allen-filmen ”Kändisliv”.

2 Jag längtar alltid till  …
… Antiparos för att där finns lugnet, solen, havet och världens bästa lammracks.

3  Det mest korkade jag gjort …
… är att jag som 19-åring aldrig fullföljde planerna på att köpa H&M-aktier för mina 10 000 kronor i sparpengar.