Vår, sommar och så ännu en höst; så fort det går. Skolstart, lövfällning, höstlov och nu advent, precis som vanligt.

Men hösten 2015 har ändå inte varit riktigt som andra. Jag menar inte bara de vidriga terror­dåden i Paris och Beirut – man har även märkt det på svenska tågstationer.

Om man förra hösten gick in på en större ­station så såg man som alltid stressade dagpendlare – sannolikt på grund av tågförseningar – de lite mer loja långresenärerna ute i god tid, och så människor som satt direkt på golvet med pappmuggar framför sig. Tiggarna fanns där då, vi hade redan vant oss vid dem.

Om man går in på en större tågstation den här hösten så har en ny grupp tillkommit: människor i röda eller kanske neongula västar. Det är ­volontärer och personer från Migrationsverket som står där, för att ta emot de tusentals människor som lämnat allt bakom sig, riskerat allt, många gånger även livhanken, för att ta sig till Sverige. Hittills i år har 112 264 personer sökt asyl här.

Att en del av världen står i brand är inget nytt, så är det väl dessvärre alltid. Men den här hösten har brandröken nått hit. Genom alla de människor som kommit har vi blivit akut medvetna om att ja, det är en storbrand i en del av världen och människor kan inte leva där längre. Det går inte.

Vad ska vi göra? Frågan är oerhört svår och att åsikterna går isär på ett sätt som är ovanligt skarpt för att vara Sverige. Den skapar oro och rädsla, det är inte konstigt. Dels den fula rädslan, den som skapar aggressivitet och i värsta fall våld. Bränder. Dels också en mer naturlig rädsla: hur ska vi klara det här? Kan vi klara det här?

Men den här hösten har väldigt många människor trotsat oron och i stället för att känna efter har de agerat. Om ni inte själva har gjort det
– jag tror chansen är rätt stor – så har ni läst om det; klädinsamlingar, idrottsklubbar som öppnar upp och bjuder in, pensionärer som håller egna svenskkurser, kvinnor som bjuder in till gemensam matlagning.

I min egen bekantskapskrets har jag Helena, som cyklar en tidig morgon i veckan till en ­kyrka som funkar som härbärge för nyanlända och hjälper till i frukostrusningen där. Lisa går en kurs för att kunna bli god man åt ett ensamkommande barn. Sofia och hennes familj är kontaktfamilj åt en pojke från Afghanistan. ­Anders stod inte ut med bilderna från Medelhavet, de fasansfulla bilderna på döda barn, utan tog ledigt från jobbet och åkte ner till Lesbos för att hjälpa till på plats.

Vad fick så många att gå från ord till handling den här hösten? Det får väl bli en fråga för forskningen men jag tror starkt på en bieffekt. Med engagemanget kommer personliga relationer och med personliga relationer krymper rädslan – och tilliten till andra
växer.

När världen står i brand är det naivt att tro att vi inte ska beröras av det. Men det behöver inte bara vara av
ondo. Jag tror att många av oss för lång tid framöver ­kommer att minnas den ovanliga hösten 2015.

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson. Ålder: 45. Till vardags: Debattredaktör.
Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Ingen egen.

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
…artigt ta i hand, för så är jag uppfostrad.

2 Det äckligaste jag vet är…
…att rensa avloppet i duschen.

3 Världen vore bra mycket vackrare om…
…duschens avlopp var självrensande.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
…fan. Det är fult att svära men det känns ju så bra!

5 Jag rodnar när …
…aldrig, faktiskt! Har skam i kroppen men inte förmågan att rodna.