Säg om en person att den är nyrik och jag tror att vi alla tänker på samma sak. En oborstad typ med riktigt bad manners, så bad att hen har den dåliga smaken att visa upp sin rikedom på ett indiskret sätt. För mycket pengar för fort, helt enkelt. Och för osnyggt.

Nyrik är ingen komplimang, det tror jag vi kan vara ense om.

Detta förutsätter att ett annat sätt att bli rik är bättre och finare än att vara en fiffig entreprenör utan snille och smak. Och eftersom det brukar gnällas på att det är svårt för både hög- och lågutbildad att bli rik på vanligt hederligt arbete (i det här jävla landet) så återstår bara en sak: att ärva sitt stål.

Detta tänker jag på ibland. Vi låtsas tro på människans inneboende kraft. Vi påstår oss tro att var och en kan förändra sitt öde. Att individen har möjlighet att forma sitt öde, kasta bojorna från klassamhället och göra vad fasen som helst.

Samtidigt beundrar vi ohämmat dem som bara fötts till något bättre. Vi ser ner på den som med kreativitet drar ihop sina pengar, medan vi vördar den som lever på kapital som huvudsakligen tjänats in av någon annan, kanske på den tiden då man sköt arbetare och behandlade kvinnor sämre än djur.

Detta tänker jag också på när någon – till exempel jag – säger att en person har ett ”taget” namn. Det är inte heller en komplimang. Det sägs med en citron i mun om en som har ett sjangdobelt efternamn som vi tycker försöker låta adligt fast det inte är det, och gärna har lite krusidullig stavning.

Och när vi säger om en skolelev att hen är en plugghäst görs det oftast inte med beundran i rösten. Ett begåvat barn beundrar vi gärna, men en plugghäst, nja.

En statlig utredning pekade för några år sedan ut en ”anti-plugg-kultur” som en förklaring till att pojkar presterar sämre i skolan. Att vara smart är status – men att plugga är töntigt. Och det vet ju alla att plugghästar är flickor, tydligast illustrerat i Harry Potters kompis Hermione Granger. Hon är inte ett briljant naturbarn som Harry, inte charmerande som Ron, bara boklärd och irriterande förnumstig.

Och inte är ”en träningsprodukt” inom idrotten lika fint beröm som ”en supertalang”.

Den är märklig, vurmen för ärvda saker. Möjligen är den bekväm. För det är jättejobbigt om makten att lyckas i livet ligger hos var och en. För vem blir då ansvarig för eventuella misslyckanden? OH, NO: jag själv! Brrr.

Men om vi nu tycker att arbete är den grund varpå samhället vilar, och att barnens Pisaresultat är det som kan ge nationen ära, vore det då inte­ bättre om vi slutade beundra dem som får saker gratis och lärde­ våra kids att kavla upp ­ärmarna?

Kanske kan vi börja med att, innan vi nästa gång fnyser åt en nyrik människa, en plugghäst eller af Silfwverbrynja, tänka på att det kanske är en person som trots gener och skit format sitt eget öde (och efternamn).

Spar hellre fnysningen åt en som föddes till det den har.

Som helt enkelt är gammelrik.

PS. Själv har jag ärvt efternamn, talang och (brist på) förmögenhet. Bara så att ni vet. DS.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 46.
Familj: Stora E, 16, och Lilla O, 11.
Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.
Bor: I Stockholm.

4 tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om…
… jag var Robin Hood.
Jag trivs särskilt bra när …
… jag sitter och skriver ­krönika och har långt till deadline. Det händer dock sällan. Deadline är alltid alldeles för nära.
När jag är ledsen vill jag …
… ingenting. Gråter gör jag mest av ilska.
Det vackraste ord jag vet är …
… älskling för att det är så kärvt och hårt och kantigt och konsonantrikt, vilket inte stämmer med vad det betyder.

Tv:n står på medan jag fixar i köket. Först är det ­dialekten som fångar mig. Den svänger runt i ­mjuka konsonanter. Sedan hör jag rösten. Eller hur är det? Rösten är så sammankopplad med dialekten att jag har svårt att skilja dem åt. Den där generösa värmländskan och den där lågmälda lite försiktiga rösten blir till ett. Den blir Lars Lerin – konstnären, och nu även programledaren, som ­alla älskar. Ja, alla. Till och med de mest skeptiska smälter för Lars Lerins oförställdhet och lugn. En av de där skeptiska, tillika min vän, var helt säker på att ”den där Lars Lerin måste ­vara fejk” ­enligt det lite smått paradoxala men fullt lika rimliga ­resonemanget;  ”man kan inte vara så där äkta utan att vara oäkta”. ­Någon månad senare träffade hon Lerin på en signering och vips var den tidigare tankegången som bortblåst. Lars Lerin var nu till hundra procent på riktigt!

”En människa har inte hur många berättelser som helst i sig, men Lars Lerin klarar det. Så är han också ett unikum”. Så skrev Aftonbladets Oisin Cantwell, om Lars Lerins senaste Vinterprat i P1. Ja, Lars Lerin är ett unikum. Så ovanligt allvarlig och timid i all sin folklighet där ingenting ser ut att rubba hans integritet eller självkänsla.

– Jag gillar mildheten och mörkret, svarar en vän när jag undrar varför han gillar just Lars ­Lerin så mycket.

– Och trots allt han har varit med om anar man ingen bitterhet – bara sorg och ­ödmjukhet inför människans tillkorta­kommanden. Han är som den jag vill vara men aldrig blir. Jag önskar att jag hade en vän som ­honom, fortsätter han.

Oj, tänker jag. Kanske är Lars ­Lerin Jesus?  En värmländsk konstnärsjesus… ja varför inte?

Vad tror ni?

Vår reporter Sara Martinsson träffade honom när han var på ­besök i Stockholm. Läs om mötet på sidan 44 och se de vackra bilderna som vår fotograf Margareta Bloom Sandebäck tog av honom på hans älskade Hammarö utanför Karlstad. Halleluja!

Jag reser genom ett döende landskap. Kanske det vackraste i Sverige. Och det sorgligaste. Ådalen, en gång i tiden en av landets stora pulsådrar.
Folk kom hit från hela landet för att arbeta, bygga sin egen och Sveriges framtid.
Utan skogen och vattenkraften hade vi fortfarande suttit och drömt om bättre tider.

Sågverken, massafabrikerna, skogen. En treenighet för framtiden. Och vattenkraften, den eviga energikällan, höll maskineriet igång. Inte bara där utan även i resten av Sverige.
Oändliga mängder timmer forslades i sakta mak ner till fabrikerna på vattnet. Ibland såg Ångermanälven och de stora tillflödena Fax­älven och Fjällsjöälven ut som skinande parkettgolv. Vackrare kunde det inte bli.

Hemma i Sollefteå, vi bodde alldeles intill forsnacken, kunde jag sitta och glo på spektaklet i timmar.
Stan låg visserligen ute i obygden, många beskrev den som ”ett skidspår mellan två regementen” och det var väl inte en helt felaktig beskrivning. Men älven och regementena utgjorde en klar skillnad; de bröt stillaståendet.
Timret från inlandet passerade förbi, försvann ned för älven och bort över världen.

Över 2 000 beväringar kom till stan varje år. Sen försvann de och ersattes av nya. År ut och år in. Timmer och soldater. Det var rörelse, dynamik. Det fanns ett liv bortanför älvkröken.

Flera tåg om dagen gick till Stockholm. Nu går det inga tåg alls, mer än ett par timmertransporter som skramlar fram i 30, en fullständigt livsfarlig hastighet med tanke på hur det illa underhållna spåret ser ut.
Stationen vid Torget, är numera en thaibutik.

Regementena är borta. Arméns unika hundskola likaså. Efter den senaste satsningen – en köplada på I21:s gamla område – känns stadskärnan som en mun med långt gången tandlossning.
Det är likadant överallt i älvdalen.
Men ondast gör det nog när man kör genom Bollstabruk. Hela huvudgatan är tom. Över­given. Ja, en mack finns kvar. Men det är väl allt.

Knappt någon åker över Sandöbron längre. Den var ett ingenjörstekniskt mästerverk på sin tid. Men nu svischar alla förbi på Höga kustenbron lite längre nedströms.
Bogserbåtarna som släpade de enorma timmersläpen till industrierna är borta.
Det finns få ställen som är tystare. Men det är en tystnad som nästan skriker emot en.
Men såna, som i motsats till mig  inte bara kommer dit på besök utan bor kvar, kämpar på.
I en motvind som en Söderhipster inte ens kan föreställa sig. För många längs älven är varje dag som en kränkning.

Den senaste tasksparken är sjukhuset i Sollefteå. Starka krafter som inte bor i det enorma upptagningsområdet vill lägga ner det.
De vore naturligtvis den bokstavliga dödsstöten för kommunen – och för åtskilliga som bor där. Det är långt att åka till Sundsvall eller Ö-vik på isiga vintervägar när hjärtat krisar som värst.
Kramfors har inget sjukhus och det en gång stolta lasarettet i Härnösand är väl mest en slags vårdcentral.

Sjukhuset ligger vackert på en höjd ovanför älven i Sollefteå och utsikten därifrån är magnifik. Jag låg där med brutet ben en gång i tiden, tittade ut över älvdalen och tyckte synd om mig själv.  Strax efteråt hamnade farsan där med påssjuka. Infektionen hade gått nedåt och ballen var stor som en handboll. Det gjorde ont utav helvete.
– Utan utsikten vet jag inte hur jag ska klara det här, stönade farsgubben.
Och nu ska kanske till och med det där sista – en trygg sjukvård – ryckas bort.

Vem ska utsikten kunna hjälpa tillbaka till livet när det sker?

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 63.
Yrke: Reporter på
Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset, sönerna Magnus och Einar.
Inkomst: Inget att skriva hem om.

4 tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är död.
Jag längtar alltid till Västmannaöarna på Island för att …
… där kan det blåsa på riktigt.
Kärlek för mig är …
… Maria.
Senast jag ljög var …
… sista gången. Den som ljuger trasslar bara in sig. Den är inte skapt som kan hålla reda på alla lögner.

Julen är märklig med alla sina helgdagar. Man är ledig, sen jobbar man lite. Sedan firar man nyår och är ledig igen. Plötsligt är det måndag, man jobbar lite för att återigen vara ledig. Vad gjorde ni av alla dagar (ja, ni som ­hade  förmånen att få vara lediga)? Om man ska generalisera ­lite över sociala medier som Facebook och Instagram åkte ni ­skidor, lagade mat, tog långpromenader, reste till Gran Canaria: Ni fångade dagen. Jag gjorde inte så mycket av det där alls. Men däremot har jag lärt mig något helt nytt. Det är också bra. Man ska ju utvecklas, nå sin fulla potential som det heter.

En morgon under just denna ledighet gick jag upp precis som vanligt och tänkte att nu ska jag ta en långpromenad in till stan medan det fortfarande är ljust ute, möta upp en vän och ta en ­fika, sedan städa bort julen. Den tanken visade sig snabbt vara lika svag som den när man bara ska ta ETT glas vin på krogen. Så jag drog på mig den gamla band-tishan igen och gick tillbaka till sängen. Sov? Nej, jag kollade ikapp tv-serier.

Ett dygn i mitt liv som jag aldrig får tillbaka:

Jag ser klart de sista avsnitten av The Affair sedan börjar ­magen kurra. Det är en mycket dyster syn jag möter när jag öppnar kylen. Oh well, kaffe och smörgåsar får duga som lunch, då kan jag ju kolla på tv-serien Girls, som redigerar-Hanna här på jobbet har pratat om, samtidigt.

Det blir mörkt ute. Jag kanske borde gå ut och handla, fixa middag, få lite gjort? Äsch, jag har ju chips. En hel påse!

Jag förstår just nu inte varför jag övervägde att gå ut över huvud taget. Varken Adam, Hannah eller Noah (karaktärer i tv-serierna jag kollar på) finns ju där ändå: Verkligheten är så överskattad!

Nu börjar det säkert klia i de av er som känner att man inte bara kan ligga hemma och kolla på tv-serier en hel dag (och natt). Jag förstår det, fram tills nu var jag en av er. Jag är extremt privilegierad som har tiden, det förstår jag också. Men samtidigt som jag inser att klockan är 3 på natten och att jag inte har gjort annat än att vältra mig i tv-serier inser jag även att jag har lärt mig något nytt: Den ädla konstformen som jag kallar Motsatsen till Carpe Diem. Ibland behöver man kunna den. Jag kanske till och med lägger till den i mitt CV. Och nästa gång jag utövar denna konst är jag mer rutinerad. Jag ska ha lite mat i kylen. Jag ska laga någon av de vardagsrätter vi har på sidan 54. De funkar jättebra att äta i sängen. Tillsammans med din favorit-tv-serie.

Jag tror att jag har nått min ­fulla potential.

Så här efter helgerna knakar det i många äktenskap och samboförhållanden. Fler skilsmässoansökningar än vanligt skickas in.

Men hörni. Att skilja sig behöver inte vara en katastrof. Och absolut inget misslyckande. Det är liksom bara… livet.

Jul- och nyårshelgerna för sex år sedan (Herre­gud, har det gått så lång tid!) fylldes av en smärtsam känsla: Att det troligen var sista gången jag firade ihop med min man, pappan till mina barn. Vi hade verkligen tragglat och terapiat och försökt. Det är något så typiskt i att hoppas att ledigheten under jul och nyår ska laga kärleken, och så blir det tvärtom.

Något var oåterkalleligt: Vi var kompisar, inte älskande.

Det gjorde ont.

Barnen skulle fylla sex och nio år när flyttlassen gick till våra nya hem. Och sen var det bara fester och frihet och tjejkvällar! Skojar bara.

Det ÄR ett elände att skiljas, särskilt med barn inblandade. Det tar inte alls ett år och så är det färdigsörjt, som en del glada gamänger hävdar.

Även om vi båda hade det bra ekonomiskt och oftast var sams var det mycket som skavde. Ibland något ledset barn. Att emellanåt förvandlas till en bitchig exfru för att det kommit in en bonusmamma i bilden. Rädslan för allt eget ansvar. Den första semestern som låg där som ett jobbigt frågetecken. Att se grillande äkta par på Facebook när jag själv åt kebabtallrik i ensamhet.

Men till slut kan det bli så bra. Så ni vet det, alla som tror att ni lever i en evig, trist ensamhetszon. Eller i en kärleksrelation som ger ont i magen.

För bilden av tvåsamhet som vägen till enda möjliga lycka gör mig galen. Och trött.

En separerad man berättade nyligen att han ser alla tjugo åren med sin exfru som ett misslyckande eftersom hon ändå lämnade honom för en annan.

En annan tycker att det är helt meningslöst att laga middag till sig själv.

Andra pratar om panik på ensamma helger, när andra flockas på sina parmiddagar.

Men kärnfamiljen är inte en lag, även om samhället gör sitt bästa för att pränta in det i våra kärlekstörstande hjärnor. Tvärtom verkar det bara vara vissa som passar för att leva ihop i fyrtio år.

Livet är för kort för att bara streta på, om relationen inte funkar.

Att separera är ångest, utbrott, krossade framtidsdrömmar, gråt och jobbiga förändringar. Och små barn med fullpackade väskor.

Det tar tid, och det är en kamp. Men ofta blir livet bättre till slut.

Jag tänkte på det en lördag nyligen när jag hade barnen hemma och dessutom lånade min exmans – och hans trevliga sambos! – treåriga dotter. Plötsligt kom hon fram och sa: ”Cecilia, jag tycker om att vara hos dig”.

Eller när jag ser en knasig humorserie på tv en vanlig vardagkväll, inklämd mellan en elvaåring och en fjortonåring som jag upplevt så himla mycket roligt med. Alldeles själv. Så det kan bli.

Inte som jag tänkt mig, men något helt annat lika fantastiskt.

Veckans krönika:
Namn: Cecilia Gustavsson.
Ålder: 49. Yrke: Journalist.
Familj: Ella, 14 och Ludvig, 11.
Bor: Lägenhet på Södermalm,
Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1 Jag längtar alltid till …
… att ligga i hängmattan en varm sommardag, med kaffe, godis och en bra roman inom räckhåll. Det är inte fel om något barn eller någon kompis sitter och gassar i solstolen bredvid.

2 Det mest korkade jag gjort är att …
… glömma kolla pass inför två olika resor – och båda gångerna fått fixa rosa skampass för nästan 1000 kronor styck. (Jobbigt att mamma kanske läser det här).

3 Kärlek för mig är …
… humor, attraktion och att vilja varandra väl.

4 Senast jag ljög …
… var förmodligen en vit lögn om att jag var upptagen och inte kunde hänga med på något, när jag egentligen bara ville slappa hemma.

Snoka. Jag gillar det ordet. Testa att säga det högt; visst låter det lite barnsligt, nästan sött? Snoka är också något jag tror att vi flesta gillar att göra, även om vi inte alltid vill erkänna det. Att hitta hemliga rum, dra ut lådor och upptäcka saker som en gång betydde något för någon men som sedan fallit i glömska är vår tids magi.

Det kan vara det där gamla brevet, postat 1972 i Härnösand, som jag hittade längst ner under utdragna lådor i mitt gamla kök i Stureby. Eller i ett av alla de förråd när jag var barn och bodde i det stora huset i Älmsta: En glömd bok som någon med snirklig stil skrivit i.

En gång för länge sedan var jag, som så många andra 18-åringar, aupair i London. Ibland åkte vi upp till ett av familjens hus (ja, de hade två) i Cumbria. Mamman i familjen var lady, en titel som hennes väninna envisades med att påminna mig om: ”Du ska säga lady Julia”. Men Julia själv brydde sig inte om titlar, särskilt inte när vi satt i Cragg house, huset halvvägs ned från kullen på den nordengelska landsbygden som hon och hennes man nyligen hade ärvt. Vi satt vid den öppna spisen, böcker i slitna läderband stod förstrött i hyllorna och ovanför oss hängde ett bedagat lejonhuvud – en trofé från någon död släktings äventyr i Afrika.

Julia bjöd på gin & tonic och genom fönstret såg man ut mot stenterassen och sluttningen ner där bonden George bodde. Den yngsta sonen Alexander sov sin efter tre-lur och Julias man, Keith, var ute och jagade. Så där satt vi, mitt på blanka eftermiddagen medan de slumriga solstrålarna gjorde en sista ansträngning för att påminna oss om dammråttorna utmed mattkanten, och drack GT.

– Jag ska inreda det här huset, rensa ur, välja färger, sa hon med den där obestridliga och lätt nonchalanta stramheten som var hon.

Lite senare började jag att snoka bland allt gammalt bråte. I en av husets mörkaste korridorer stod en gigantisk bänk med små, smala lådor. Vilken fullträff! Jag fann brev skrivna på 1800-talet, foton och en skamfilad tändsticksask som det stod Sockholms-tidningen på – vad gjorde något från början av 1900-talet från Sverige här ute på den engelska vischan?

I mina drömmar vandrar jag ännu omkring i mitt barndoms hus i Älmsta, jag går fortfarande omkring och upptäcker stängda rum och drar ut lådor i det mystiska huset vid kullen i Cumbria. När jag läser om Zlatan och Helena (sidan 44) och att de har köpt en gammal kyrka för 110 miljoner så är min första tanke: Går de och snokar runt där nu innan de lyxrenoverar den 940 kvadratmeter stora byggnaden? Något måste ju finnas kvarglömt.

Jag hoppas att de snokar. Jag hoppas att de känner magin.

Låt mig berätta en historia om en pojke.
Det är egentligen inget exceptionellt eller udda med honom. Hans morgnar rymmer gäspningar, söt mannagrynsgröt och marmelad på limpmackor. Han sätter den ena foten framför den andra på väg till skolan, stannar emellanåt upp för att kika in i den lilla skogsskåran som ligger på vänster hand.
Andas inte tyngre än de andra i klassen, släpar inte benen efter sig på ett sätt som gör att någon egentligen märker något. Verkar inte speciellt tyngd eller nedslagen.

Han vet inte varför eller när det började. När verklighetens grymma realitet skar ett snitt
mellan barndomens bekymmerslöshet och en vardag som växer likt ett molande nervkluster
i magen.

Det var ju inte så länge sen han klättrade i träd, skrapade sina knän på skrovlig asfalt med en tår och ett skratt, andades i lugn takt och bar ryggsäcken på stolta axlar. Han vet inte när, han vet inte varför. Han vet bara att de enda skratt han hör är de som riktas mot honom likt pilar. Att beröringen är nävar i mellangärdet, att han inte har gjort hålen på sina jeansknän eller själv ligger bakom fläckarna.

Han vet inte varför, bara att det är så här. Det är vardagen. Något han måste förhålla sig till, acceptera och i bästa fall härda ut.

Hur länge? Vem vet. Varför? Vem bryr sig.

Allt han begriper är att varje dag kan bli den andra lik. En rad av slumpartade kränkningar som letar sig in i nattsömnen och bygger en ångest han inte ens vågar prata om. En orosknut som bara växer och växer, men som skyls bakom ett yttre som ska vara obekymrat och glatt.

Ärren syns inte i ansiktet.

Men inombords blöder han likt en punkterad artär.

Decennierna passerar och pojken blir en man. Hans yttre förändras. Ansiktet får de bekymmers­fåror som hör livet till, skägget strimlas av grått och hans röst har en helt annan klangbotten än tidigare.

Varje morgon går han målmedvetet till jobbet. Ryggsäcken bärs på starka skuldror, breda av anlag, hans steg är så stressade som de ska vara i storstaden och han ser sig inte längre över axeln av rädsla för vad som ska finnas där.

Så mycket har förändrats. Den där skogsskåran är en Seven Eleven-butik – han hälsar alltid på mannen som i ur och skur tigger utanför – bligar trött mot stressade jobbpendlare och går med bestämdhet. Målet är helt annorlunda än den skola där man hänger av sig jacka och skor utanför klassrummet, luften han andas fylls snarare av storstadens pressade atmosfär än den friska doften av fallande höstlöv, asfalten känns på något sätt annorlunda under fötterna, trots att det är samma jordyta den är lagd på.

Så mycket är så annorlunda, men innerst inne är han samma pojke nu som då. Rädd, liten och skamsen.

Och på många sätt bär jag samma ryggsäck som för 35 år sedan.

Fotnot: Enligt Skolverket blir mellan 7 och 8 procent av såväl pojkar och flickor mobbade i skolan varje år, en siffra som har legat konstant sedan 1990-talet. Det motsvarar ungefär 60 000 elever. Och många av dem bär spår av detta livet ut.

Veckans Krönikör:
Namn: Mattias Kling.
Ålder: 42.
Familj: Singel.
Gör: Typometerhjon, hårdrocksskribent och journalist.
Bor: I en hyrestrea i Vasastan i Stockholm, men söker snart ny adress i stan.

Jag dansar om …
… det är ett mysigt bröllop och någon, exempelvis bästaste Jocke Forsén, gifter sig. Jag brukar säga att en människa inte har levt innan hen har sett undertecknad och Markus Larsson gå bananer till Tusen och en natt eller Evighet. På riktigt, alltså.

Det skulle aldrig hända att jag …
… äter kött. Närmare 20 år av vegetarianism har lett mig in på den veganska linjen. För djuren, för jorden, för framtiden.

Hon står på ett tak i Hong Kong och ser ut över skyskraporna. Hon vänder sig mot mig och säger:
– Alltså, helt ärligt; Stockholm är så sjukt lamt i jämförelse.

Hon är 19 år. Och den efterlängtade jordenruntresan har pågått i ett dygn.
Hennes livs stora äventyr.
Jag är hennes mamma, och jag har fått äran att vara med – under en vecka. Sen ska hon vidare. När hon kommer hem till Sverige igen vet hon inte. Det finns ingen returbiljett.
Vi får sju dagar tillsammans. Ett slags avslut, en ny början. Ett, jag vet inte.
På taket i Hong Kong.
Mor och dotter. Och hennes leende är samma som när hon var liten.

Det är kanske nu jag borde börja gråta. För att hon är vuxen, för att tiden gått alldeles för fort och för att hon är på väg bort.
Det är liksom det jag alltid har fått höra, från andra. ”Plötsligt en dag är dom puts väck, borta. Så ta vara på tiden medan dom är små.”

Jag fattade aldrig. Jag var bara stressad, irriterad och alltid sen till jobbet – hon krånglade med bäver­nylonoverallen. Satte sig på tvären. Vägrade dagis. Skrek efter nappen. Ta vara på vad?

Nu står vi på ett tak i Hong Kong. Och är lika långa. Men olika. Hon har fått sin pappas bruna ögon. Öroninflammationer, syskonbråk, en tappad tand, simborgarmärket, första skoldagen…

Jo, det gick fort. Alldeles för fort.
För ett ögonblick sen låg hon i en kuvös på neonatalen – och kämpade med andningen.
Liten och förtidigt född. Lätt som en fjäder, ryckig i rörelserna.  Jag minns att jag undrade hur det skulle gå för henne. Hur hon skulle bli.

Nitton år senare vet jag mer. Hon är en ung, lycklig människa på väg ut i sitt eget liv – utan returbiljett. Ja, jag borde kanske gråta.
Över att Betty Boop-dockorna i hennes flickrum har börjat damma.
Över att jag aldrig mer kommer att ägna timmar åt läxläsning, samtidigt som köttbullarna fräser i stekpannan.
Över att jag aldrig mer kommer att få se henne sjunga på skolavslutningen.
Över att det är över. Och aldrig mer kommer tillbaka. Men min känsla på taket i Hong Kong är inte sån.

I stället är jag lycklig. Över att ha klarat henne, rott henne i land. Och över att hon är precis just där jag alltid önskat att hon skulle vara.
I sitt eget liv med egna drömmar, planer och fokus framåt.
Visst har jag undrat hur det skulle gå, väldigt många gånger. För det har funnits perioder, tunga som fan. Perioder då hon gått på andra sidan trottoaren, suttit på en annan plats i t-banan, för att ingen ska veta att vi hör ihop.

Ja, jag har undrat, varit orolig. Legat sömnlös.
För jag har mött den arga blicken, dörren i ansiktet.
”Mammmmmmmma, jaaaaag haaaaaaatar diiiiig”.
Men nu är vi äntligen här. Och jag börjar andas ut. Hennes liv utan returbiljett har börjat. Men jag är inte orolig.
Hon kommer klara sig. Det kommer att gå bra. Och jag kommer också att klara mig. Även om det blir annorlunda nu.

Vi är tysta på taket en stund, ser ut över den fantastiska staden. Så säger hon plötsligt:
– Mamma, kan vi inte dra ner på stan och göra Hong Kong by night?
Sen tar hon på sig jackan jag köpt till henne, provar mina skor men drar på sig converse i stället. Vi går ut på stan. Och firar – något slags avslut, en ny början, eller jag vet inte – men några dagar senare sitter vi på varsitt flygplan.
Hon på väg till Australien – jag till Sverige.

Till varsitt liv. Efter 19 år tillsammans.

Fyra tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte …
… jag har hört om mig själv är att jag skulle ha flyttat till Kalifornien.
Jag längtar alltid …
… till New York för att det är världens coolaste stad.
Det mest korkade…
… jag har gjort är att jag slutade studera kinesiska efter tre år. Hade helt klart varit grymt att kunna.
Kärlek för mig …
… är tolerans, ärlighet och djup vänskap.

Jag gjorde mig av med ungefär hälften av mina ägodelar i höstas. Det började ganska oskyldigt med att jag rensade ur min garderob, för det mesta i den användes aldrig. Klassiskt scenario.

Sen råkade min kompis Coco tipsa mig om en bok skriven av en japansk städningsguru, Marie ”KonMari” Kondo. Hennes The life-changing magic of tidying up har tydligen blivit en internationell bestseller, kanske för att den slår två flugor i en smäll: Få ett prydligt hem OCH bli lycklig.

Det är svårt att avgöra hur mycket KonMari-metoden faktiskt bidrog till min lyckonivå, men katten vad prydligt och luftigt det blev hemma.

Marie Kondo, en 30-någonting-årig kvinna från Japan som beskriver sig själv som ”avstökningskonsult”, har enligt egen utsago haft städning och organisering som hobby sedan barnsben. Efter många om och men säger hon sig ha hittat det hemliga receptet för att skapa ett trivsamt hem och liv: Omge dig bara med saker som ”sparks joy” – som gör dig lycklig – och gör dig av med resten.

Hennes metod går ut på att man lägger alla sina ägodelar i högar på golvet. En hög för kläder, en för porslin, en för böcker, och så vidare. Sen plockar man upp varje föremål, ett efter ett, håller det i ens händer och känner efter. ”Känner jag en gnista av lycka?”

Det låter, och är, ganska flummigt men eftersom jag ändå skulle flytta snart så gav jag det en chans.

Resultatet? Jag slängde eller gav bort:

•  Två hela serviser, och en rågad flyttkartong blandat porslin.
• Cirka 1 000 böcker.
• Tre uppsättningar sängkläder.
• Två sopsäckar kläder.
• Alla mina handdukar och badlakan, utom två stycken.
• 30 dvd- och bluray-filmer, inklusive Xena: Krigarprinsessan, säsong 1.
• Min cyckel.
• En trave gamla cd-skrivor.
• En stereoförstärkare och ett par högtalare.
• Tre sopsäckar med diverse småsaker.
• Cirka hälften av alla mina möbler.

Det kanske verkar lite extremt att göra sig av med hälften av sina prylar, men när jag höll på att städa och sortera som bäst så insåg jag hur få saker i mitt hem som faktiskt gjorde mig glad. Hur många föremål som bara var ”good enough”, eller köpta bara av rent logistiska skäl (”När jag ändå är på Ikea så kan jag ju passa på att…”). Saker som jag skaffat för att det varit enkelt, eller billigt, eller bara av ren slump. Eller, för den delen, prylar jag köpt när jag inte mått så bra. En soffa jag fick hem dagen efter pappa dött, en lampa som stod på mammas ålderdomshem. Saker förknippade med dåliga minnen.

Jag vet som sagt inte om jag blivit lyckligare av att göra mig av med all denna materia, men jag har absolut insett värdet i att omge sig med saker man älskar.

För varför skulle man egentligen vilja göra något annat? Livet är för kort för att äta sin dagliga middag vid det första bästa köksbord man hittade, eller för att pryda sina väggar med tavlor som man tycker är ”helt okej”.

Det är en så enkel grej man kan göra för sig själv för att fila ner verklighetens vassa hörn en aning. En enkel grej för att sätta bara en aningens guldkant på tillvaron.

Det är vi alla värda.

Fem tankar i mitt huvud:

Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag har pluggat på KTH.

Jag längtar alltid till …
… Science fiction-bokhandeln i Gamla stan  för att  jag vill handla böcker.

Det mest korkade jag har gjort är att …
… tro att människor kan förändras.

Kärlek för mig är …
… att kunna samsas om en Playstation.

Senast jag ljög var …
… på krogen härom­veckan när jag sa att en Dark & stormy-drink var god. Den var okej. MAX.

Ni vet hur man en gång tänkte på allt det där man inte ville bli. Man stod i dörren, sneglade föraktfullt på vuxenfesten och lovade sig själv: Jag ska aldrig bli sån. Om ni inte själva kommer ihåg så kanske ni haft en tonåring som sett rakt på er med en DU.ÄR.SÅ.JÄKLA.PATETISK-blick?

Några år senare skrattade man åt arga lappar i tvättstugan och tänkte: Herregud, vem skriver sådana här?

Men så går åren, det är nyårsdagen och jag ska tvätta. Trött går jag ner i källaren och inser till min fasa att någon har snott min tvättid. Jag dumglor på låset och tänker att här ska jag bannemej stå kvar tills den skyldiga kommer.

Men jag ger upp och går hem. Jag puttrar. Att skriva en lapp känns plötsligt som en lysande idé. Jag skriver med stora tydliga bokstäver men beräknar fel, allt får inte plats. Jag river ut en ny sida ur blocket och börjar om. Då tar bläcket i pennan slut! Ännu ett blad, och nu börjar jag inte med något hövligt ”bästa granne” – nu är jag obarmhärtig. Sedan läser jag texten och tänker: Vilken dåre har skrivit det här?

Och nu kanske ni tänker: När tar detta slut? Ska hon få en psykos? Men nej. Jag är inte färdig. Inte på långa vägar. Så jag börjar om och tänker finurligt att min ilska inte får skina igenom. Man vill ju inte framstå som en rättshaverist. Nu får jag äntligen till den ulitmata arga-tvättstuge-lappen.

Jag avslutar med min namnteckning för det är viktigt med en avsändare, man vill VERKLIGEN INTE vara en sådan där feg anonym ”granne”. Lugnet infinner sig. Jag läser lappen. Jag tvekar: Ser man min namnteckning? Jag tar ett nytt papper. Denna gång bokstaverar jag mitt namn, för man vill ju VERKLIGEN INTE vara en sådan där som låtsas vara rättskaffens men sedan skriver en signatur som ändå ingen kan tyda.

Nu då, nu är hon väl klar? tänker ni. Men nej, det är nu jag stökar runt, drar ut lådor och letar efter den där förbaskade tejprullen. Först efter en stund, när jag råkar se min enfaldiga bild i hallspegeln inser jag det orimliga. Jag har spenderat 40 minuter på att skriva en arg lapp som sedan blev en meslapp. Om jag var en tonåring hade jag spänt blicken i mig och sagt: DU.ÄR.SÅ.JÄKLA.­PATETISK!