Låt mig berätta en historia om en pojke.
Det är egentligen inget exceptionellt eller udda med honom. Hans morgnar rymmer gäspningar, söt mannagrynsgröt och marmelad på limpmackor. Han sätter den ena foten framför den andra på väg till skolan, stannar emellanåt upp för att kika in i den lilla skogsskåran som ligger på vänster hand.
Andas inte tyngre än de andra i klassen, släpar inte benen efter sig på ett sätt som gör att någon egentligen märker något. Verkar inte speciellt tyngd eller nedslagen.

Han vet inte varför eller när det började. När verklighetens grymma realitet skar ett snitt
mellan barndomens bekymmerslöshet och en vardag som växer likt ett molande nervkluster
i magen.

Det var ju inte så länge sen han klättrade i träd, skrapade sina knän på skrovlig asfalt med en tår och ett skratt, andades i lugn takt och bar ryggsäcken på stolta axlar. Han vet inte när, han vet inte varför. Han vet bara att de enda skratt han hör är de som riktas mot honom likt pilar. Att beröringen är nävar i mellangärdet, att han inte har gjort hålen på sina jeansknän eller själv ligger bakom fläckarna.

Han vet inte varför, bara att det är så här. Det är vardagen. Något han måste förhålla sig till, acceptera och i bästa fall härda ut.

Hur länge? Vem vet. Varför? Vem bryr sig.

Allt han begriper är att varje dag kan bli den andra lik. En rad av slumpartade kränkningar som letar sig in i nattsömnen och bygger en ångest han inte ens vågar prata om. En orosknut som bara växer och växer, men som skyls bakom ett yttre som ska vara obekymrat och glatt.

Ärren syns inte i ansiktet.

Men inombords blöder han likt en punkterad artär.

Decennierna passerar och pojken blir en man. Hans yttre förändras. Ansiktet får de bekymmers­fåror som hör livet till, skägget strimlas av grått och hans röst har en helt annan klangbotten än tidigare.

Varje morgon går han målmedvetet till jobbet. Ryggsäcken bärs på starka skuldror, breda av anlag, hans steg är så stressade som de ska vara i storstaden och han ser sig inte längre över axeln av rädsla för vad som ska finnas där.

Så mycket har förändrats. Den där skogsskåran är en Seven Eleven-butik – han hälsar alltid på mannen som i ur och skur tigger utanför – bligar trött mot stressade jobbpendlare och går med bestämdhet. Målet är helt annorlunda än den skola där man hänger av sig jacka och skor utanför klassrummet, luften han andas fylls snarare av storstadens pressade atmosfär än den friska doften av fallande höstlöv, asfalten känns på något sätt annorlunda under fötterna, trots att det är samma jordyta den är lagd på.

Så mycket är så annorlunda, men innerst inne är han samma pojke nu som då. Rädd, liten och skamsen.

Och på många sätt bär jag samma ryggsäck som för 35 år sedan.

Fotnot: Enligt Skolverket blir mellan 7 och 8 procent av såväl pojkar och flickor mobbade i skolan varje år, en siffra som har legat konstant sedan 1990-talet. Det motsvarar ungefär 60 000 elever. Och många av dem bär spår av detta livet ut.

Veckans Krönikör:
Namn: Mattias Kling.
Ålder: 42.
Familj: Singel.
Gör: Typometerhjon, hårdrocksskribent och journalist.
Bor: I en hyrestrea i Vasastan i Stockholm, men söker snart ny adress i stan.

Jag dansar om …
… det är ett mysigt bröllop och någon, exempelvis bästaste Jocke Forsén, gifter sig. Jag brukar säga att en människa inte har levt innan hen har sett undertecknad och Markus Larsson gå bananer till Tusen och en natt eller Evighet. På riktigt, alltså.

Det skulle aldrig hända att jag …
… äter kött. Närmare 20 år av vegetarianism har lett mig in på den veganska linjen. För djuren, för jorden, för framtiden.