Säg om en person att den är nyrik och jag tror att vi alla tänker på samma sak. En oborstad typ med riktigt bad manners, så bad att hen har den dåliga smaken att visa upp sin rikedom på ett indiskret sätt. För mycket pengar för fort, helt enkelt. Och för osnyggt.

Nyrik är ingen komplimang, det tror jag vi kan vara ense om.

Detta förutsätter att ett annat sätt att bli rik är bättre och finare än att vara en fiffig entreprenör utan snille och smak. Och eftersom det brukar gnällas på att det är svårt för både hög- och lågutbildad att bli rik på vanligt hederligt arbete (i det här jävla landet) så återstår bara en sak: att ärva sitt stål.

Detta tänker jag på ibland. Vi låtsas tro på människans inneboende kraft. Vi påstår oss tro att var och en kan förändra sitt öde. Att individen har möjlighet att forma sitt öde, kasta bojorna från klassamhället och göra vad fasen som helst.

Samtidigt beundrar vi ohämmat dem som bara fötts till något bättre. Vi ser ner på den som med kreativitet drar ihop sina pengar, medan vi vördar den som lever på kapital som huvudsakligen tjänats in av någon annan, kanske på den tiden då man sköt arbetare och behandlade kvinnor sämre än djur.

Detta tänker jag också på när någon – till exempel jag – säger att en person har ett ”taget” namn. Det är inte heller en komplimang. Det sägs med en citron i mun om en som har ett sjangdobelt efternamn som vi tycker försöker låta adligt fast det inte är det, och gärna har lite krusidullig stavning.

Och när vi säger om en skolelev att hen är en plugghäst görs det oftast inte med beundran i rösten. Ett begåvat barn beundrar vi gärna, men en plugghäst, nja.

En statlig utredning pekade för några år sedan ut en ”anti-plugg-kultur” som en förklaring till att pojkar presterar sämre i skolan. Att vara smart är status – men att plugga är töntigt. Och det vet ju alla att plugghästar är flickor, tydligast illustrerat i Harry Potters kompis Hermione Granger. Hon är inte ett briljant naturbarn som Harry, inte charmerande som Ron, bara boklärd och irriterande förnumstig.

Och inte är ”en träningsprodukt” inom idrotten lika fint beröm som ”en supertalang”.

Den är märklig, vurmen för ärvda saker. Möjligen är den bekväm. För det är jättejobbigt om makten att lyckas i livet ligger hos var och en. För vem blir då ansvarig för eventuella misslyckanden? OH, NO: jag själv! Brrr.

Men om vi nu tycker att arbete är den grund varpå samhället vilar, och att barnens Pisaresultat är det som kan ge nationen ära, vore det då inte­ bättre om vi slutade beundra dem som får saker gratis och lärde­ våra kids att kavla upp ­ärmarna?

Kanske kan vi börja med att, innan vi nästa gång fnyser åt en nyrik människa, en plugghäst eller af Silfwverbrynja, tänka på att det kanske är en person som trots gener och skit format sitt eget öde (och efternamn).

Spar hellre fnysningen åt en som föddes till det den har.

Som helt enkelt är gammelrik.

PS. Själv har jag ärvt efternamn, talang och (brist på) förmögenhet. Bara så att ni vet. DS.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 46.
Familj: Stora E, 16, och Lilla O, 11.
Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.
Bor: I Stockholm.

4 tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om…
… jag var Robin Hood.
Jag trivs särskilt bra när …
… jag sitter och skriver ­krönika och har långt till deadline. Det händer dock sällan. Deadline är alltid alldeles för nära.
När jag är ledsen vill jag …
… ingenting. Gråter gör jag mest av ilska.
Det vackraste ord jag vet är …
… älskling för att det är så kärvt och hårt och kantigt och konsonantrikt, vilket inte stämmer med vad det betyder.