Tv:n står på medan jag fixar i köket. Först är det ­dialekten som fångar mig. Den svänger runt i ­mjuka konsonanter. Sedan hör jag rösten. Eller hur är det? Rösten är så sammankopplad med dialekten att jag har svårt att skilja dem åt. Den där generösa värmländskan och den där lågmälda lite försiktiga rösten blir till ett. Den blir Lars Lerin – konstnären, och nu även programledaren, som ­alla älskar. Ja, alla. Till och med de mest skeptiska smälter för Lars Lerins oförställdhet och lugn. En av de där skeptiska, tillika min vän, var helt säker på att ”den där Lars Lerin måste ­vara fejk” ­enligt det lite smått paradoxala men fullt lika rimliga ­resonemanget;  ”man kan inte vara så där äkta utan att vara oäkta”. ­Någon månad senare träffade hon Lerin på en signering och vips var den tidigare tankegången som bortblåst. Lars Lerin var nu till hundra procent på riktigt!

”En människa har inte hur många berättelser som helst i sig, men Lars Lerin klarar det. Så är han också ett unikum”. Så skrev Aftonbladets Oisin Cantwell, om Lars Lerins senaste Vinterprat i P1. Ja, Lars Lerin är ett unikum. Så ovanligt allvarlig och timid i all sin folklighet där ingenting ser ut att rubba hans integritet eller självkänsla.

– Jag gillar mildheten och mörkret, svarar en vän när jag undrar varför han gillar just Lars ­Lerin så mycket.

– Och trots allt han har varit med om anar man ingen bitterhet – bara sorg och ­ödmjukhet inför människans tillkorta­kommanden. Han är som den jag vill vara men aldrig blir. Jag önskar att jag hade en vän som ­honom, fortsätter han.

Oj, tänker jag. Kanske är Lars ­Lerin Jesus?  En värmländsk konstnärsjesus… ja varför inte?

Vad tror ni?

Vår reporter Sara Martinsson träffade honom när han var på ­besök i Stockholm. Läs om mötet på sidan 44 och se de vackra bilderna som vår fotograf Margareta Bloom Sandebäck tog av honom på hans älskade Hammarö utanför Karlstad. Halleluja!